Läkarbesök i december
Det är idag den fjärde januari. För exakt en månad sedan var jag på läkarbesök. Jag hade satt stort hopp till detta läkarbesök - en del blev infriat, annat inte.
Redan innan kände jag att jag inte skulle klara mig mycket längre utan att gå sönder. Att utmattningssyndromen var tillbaka kände jag, men att det fanns annat också som påverkade mig. Jag har inte känt att jag kommit tillbaka efter jag var sjuk i april-maj. Dessutom har kroppen börjat bete sig på sätt som den inte gjort förr.
Känslan när jag träffade läkaren var att hon hade bestämt sig för vad hon tyckte direkt och att hon inte lyssande på vad jag sa. Hela tiden satt hon och sa att jag var deprimerad och att jag skulle ta "lyckopiller" mot det (SSRI heter de nog). Hon ställde frågor, men lyssnade inte på svaret.
"Hur har du påverkats av Corona?" Naturligtvis är jag, precis som alla andra, illa berörd av alla som blivit sjuka och dött. Jag är ledsen över att inte kunna träffa mina nära och kära... DEPRIMERAD
"Hur är det sömnen?" Jag har ätit Melatonin under flera års tid, men nu är det som att de inte räcker längre. Numera jag vaknar de flesta morgnar av att jag är alldeles för varm... DEPRIMERAD
"Hur kände du när du fick veta att du behöver hörapparat?" Jag blev ledsen och kände att jag sörjde hörseln i några veckor... DEPRIMERAD
Jag talade om att jag kände igen de flesta symptomen, men att vissa tillkommit som jag antog har med min ålder att göra och att jag inte var deprimerad. Jag talade om att jag gjort tillräckligt många skattningar på mitt mående genom åren för att veta att det inte är depression jag har. Det är stor skillnad mellan att vara ledsen över något och att vara deprimerad. Jag upplevde inte att läkaren kunde göra den distinktionen. Hon tjatade på om utmattningsdepression hela tiden.
Jag försökte få läkaren att förstå att jag hade fått utmattningssyndrom igen, men den här gången med uppenbara besvär av hormoner i obalans. Jag vet inte hur många gånger hon tjatade om SSRI-medicinen - jag tappade räkningen. Till slut frågade jag henne vad en sådan medicin skulle göra mot torra slemhinnor i underlivet! Att jag dessutom vaknade minst fem gånger per vecka av värmevallningar och sedan inte kunde somna om...
Efter att lovat att tänka på saken om medicinen hon absolut ville sätta mig på frågade jag om hormoner. (Jag misstänker nämligen att alla mina symptom är sådana som kräver någon form av behandling.) Då började hon fråga om mammografi och bröstcancer i släkten och en massa annat.
Sedan genomförde hon en undersökning som jag ifrågasatte, men inte protesterade emot då jag kände mig i ett så utsatt läge. Sedan skrev hon ett sjukintyg (där det tack och lov stod utmattningssyndrom) på halvtid och skickade mig på provtagning som jag skulle få svar på kommande vecka.
Helgen efter jag blivit sjukskriven var det som att jag sjönk längre ned. Jag insåg att jag gått och bitit ihop så länge. När jag inte gjorde det längre gick luften ur mig totalt. Känslan var "hur i hela friden jag skulle klara av att arbeta fyra timmar på måndagen?!". Det kändes oöverstigligt. Så kom måndagen och jag släpade mig upp och iväg. Det gick ganska bra - på jobbet, hemma var jag alltjämnt som en urvriden disktrasa. På tisdagen kom ett möte som gjorde att jag jobbade mer än det var tänkt, men det kunde jag ta igen kommande dagar.
När större delen av veckan efter läkarbesöket gått så hade det inte kommit något svar och jag kände att jag ville veta. Jag gick in i min journal och kollade vad proverna visade och sedan vad hon skrivit. Som vanligt var alla provsvaren bra. Däremot när jag kom till hennes anteckningar blev jag alldeles mörkrädd. Det var en sån himla massa felaktigheter, sådana grava fel som skulle kunna påverka hur sjukvården skulle behandla mig för resten av mitt liv!
Jag blev så upprörd och kände att jag inte visste hur jag skulle göra. Som tur var tog jag upp det med en av mina kompisar som jobbat inom vården förut. Hon talade om vem jag skulle kontakta - enhetschefen för hälsocentralen. Så snart jag kunde såg jag till att ringa henne. Hon sa att hon inte kunde göra så mycket åt läkarens journalanteckningar, men att jag kunde få träffa en annan läkare som i sin tur kunde skriva in korrekta saker i journalen.
Två och en halv vecka efter det första läkarbesöket fick jag alltså gå på ytterligare ett läkarbesök. Denna gången var det en ung läkare. Hon kändes betydligt mer inkännande än den äldre kvinna jag mötte på föregående besök. Hon hade läst på och frågade relevanta saker. När jag kommenterade att den andra läkaren tjatat på om utmattningsdepression talade denna läkare om att det inte finns en sådan diagnos.
Eftersom sjukskrivningen hade korrekt diagnos och skulle pågå till mitten av januari så tyckte läkaren att den fick vara kvar. Sedan skickade hon med mig ett recept på hormoner att ta. Idag tog jag den fjortonde av tabletterna och känner att jag märker av viss skillnad.
Med allt som hänt, det jobbiga med att anmäla en behandlande läkare och allt som ska göras inför julen så kände jag att jag behövde ett rejält avbrott. Det gjorde att jag med hjälp av mina sista plustimmar på flexen och några semesterdagar har tagit långledigt. Först nästa måndag ska jag tillbaka till jobbet. Det är oerhört välbehövligt att inte behöva tänka på jobbet än på några dagar. Frågan är bara om det är 50 % som jag borde vara på. Den frågan ska jag fundera på till nästa läkarbesök om två veckor. Tills dess ska jag försöka vila och återhämta mig - först på hemmaplan och sedan med halvtid på jobbet.
