Självförtroende eller inte
Sitter ute i solen och tänker på det där med självförtroende. Vissa saker är man stark och trygg med och känslan av ”det där kan jag” följer alltid med. Andra saker är mer bräckliga.
Tidigare i veckan var jag på en kusinträff. Som vanligt var det väldigt kul att träffa på mina kusiner med familjer. Vi åt och pratade och hade allmänt en väldigt trevlig stund.
Mot slutet av sammankomsten brast en farbror ut i sång. Efteråt häver en av kusinerna skrockande ur sig något om att vi kan ju inte göra detsamma - av kusinerna är det ju bara XX (min storasyster) som kan sjunga! Jag kände mig så ledsen och tillplattad av den kommentaren. Min syster har sedan 15 års ålder sjungit i offentliga sammanhang. Hon har tagit sånglektioner i både musikskola och senare privat. Jag sjunger i kör. (Det sistnämnda har i och för sig denna kusin ingen aning om.)
Jag älskar att sjunga, men jag litar inte på min förmåga. Röstmässigt finns det stora likheter mellan mig och min syster. Säkerhetsmässigt är det en helt annan fråga. Är det en sång i mitt tonläge så har jag en kraftig röst som bär. Frågan är ju bara om jag tar rätt ton. Jag behöver vara stensäkert innan jag tar i. Någon improvisation vågar jag mig inte på.
Under uppväxten fick jag många gånger höra att jag skulle vara tyst och låta min syster sjunga, hon som kunde. Idag skulle man aldrig säga sådant till barn, men då för en himla massa år sedan gjorde man så. Där och då grundlades min stora osäkerhet. Är det verkligen rätt? Ska det låta så här? Sjunger jag samma ton som de övriga i stämman gör?
Mina sångkunskaper är alltså något som hänger väldigt löst vad gäller min egna tro på det jag gör. Jag skulle vilja prova sjunga solo, men vågar jag? Kanske skulle det behövas en massa lektioner innan jag vågar ta det steget. I körsammanhang har jag testat vara försångare i en vers, en sång, en gång. Jag har en bit kvar till solosången alltså.
För en massa år sedan var jag på en föreläsning där bland annat ordet ”scaffolding” (tror det var så det stavades, från byggnadsställning på engelska) avhandlades. Det handlade om att stärka barn genom att agera byggställning åt dem. Att man skapade en trygghet runt dem så att de vågade växa inom den ramen för att sedan när ställningen togs bort skulle de stå starka i sig själva. Detta uttryck har följt mig sedan dess. Jag tror att jag hade behövt den ställningen för att bli trygg med min sång.
Kanske är det inte för sent. Kanske kan jag lösa det även i vuxen ålder. Vi får se. Nästa gång min kusin säger något som hon sa i veckan vill jag i alla fall kunna svara henne med en sång...
