Reducerad
Det är långfredag. Solen skiner ute och jag ska snart bege mig ut. Som vanligt rusar tiden iväg och allt jag vill skriva ner samlas på hög. Det finns både bra och dåliga saker som jag vill skriva om. Just nu har jag en av de mindre trevliga sakerna som snurrar i huvudet. Jag börjar där. Förhoppningsvis ska dessa lediga dagar ge mig chansen att ta upp även några av de trevliga sakerna.
Det som just nu snurrar i mina tankar är något som inträffade för ett par veckor sedan. Som jag tidigare tagit upp arbetar jag i en bransch med huvudsakligen män, i ett hus med huvudsakligen män. Mina chefer och min kollega är alla män. Det är oftast inget som jag tänker så mycket på, det bara är. Jag å andra sidan kan sticka ut ganska mycket. Jag är kvinna (ja, eller jag känner mig väl mer som TJEJ), jag har ganska långt och tjockt hår, jag är kurvig och har såväl bröst som rumpa samt går ofta klädd i kjol eller klänning. På så sätt syns jag ju.
Då för två veckor sedan skulle jag hoppa in i ett möte i ett projekt jag inte visste så mycket om. Jag hade nätt och jämnt informerats inför det, men ansågs ha något att tillföra av den yngre av mina båda chefer. Mötet skulle vara direkt efter lunch Och skulle hålla på vår arbetsplats. Personalrummet och konferensrummet är i ena änden av byggnaden och mitt kontor är i den andra. Entrén finns ungefär på mitten.
Efter lunchen skyndade jag mig till kontoret för att hämta något att skriva på och lite annat material som jag kunde tänka mig skulle behövas på mötet. Vid entrén står då den äldre av mina båda chefer och samspråkar med en annan lite äldre man. När jag ska passera frågar han mig och jag träffat den andra mannen. Jag svarade att jag var lite osäker om det. (Jag tycker det är så svårt att komma ihåg alla män som jag mött i något sammanhang och inte har ett namn på de här åren som jag jobbat på firman. Det har varit så många.) Mannen ifråga sa då att vi hade träffats tidigare. Då svarar min chef glatt raljerande att "det är klart man kommer ihåg när man träffat en vacker kvinna!". Jag blev så paff och illa berörd att jag skyndade mig därifrån.
Mötet gick bra. Jag jobbade på den dagen och nästa, men kände att något skavde. Så när helgen kom började jag inse vad det var: Min chef hade, inför en annan människa, reducerat mig till ett objekt! Han hade valt att presentera mig i egenskap av kvinna med ett speciellt utseende istället för att presentera mig utifrån min kompetens. Jag kände mig sårad och smutsig. Det var som att mitt berättigande som yrkesarbetande hörde ihop med hur han såg på mitt utseende. Att jag dessutom har i mitt bagage att ha varit utsatt för sexuella trakasserier på en tidigare arbetsplats, att de som befann sig där pratade om min kropp, mina bröst (som de felaktigt tagit som gjorda av silikon), att av en man blivit utnämnd till föremål för hans sexuella fantasier inför delar av dåvarande kollegorna. Detta gjorde att jag kände att chefen hade placerat mig i facket "kvinna", inte i "kompetent medarbetare". Jag blev osäker på vad han (och även andra) tänker om mig på jobbet. Går karl'n runt och tänker och fantiserar om mig som en av motsatt kön?!? Det fick mig att bli ganska äcklad.
Hela helgen snurrade tankar på det här i huvudet och jag insåg att jag måste prata med min chef. Han hade nog inte tänkt riktigt på vad han gjorde och intrycket det gav.
Måndagen kom och jag var rejält uppskruvad. Sömnen hade inte varit bra under helgen. Min normala parkeringsplats var upptagen, chefen satt i arbetsmöte med kollegan och jag blev än mer ur gängorna. Så efter några timmars väntan fick jag så äntligen en chans att prata med chefen. Jag gick in stängde dörren och bad honom bara lyssna på mig och inte säga något förrän jag talat till punkt. Vid det laget var jag mycket nära kokpunkten så när jag lyfte på locket strömmade orden ur mig. Jag talade om hur hans ord hade fått mig att känna mig nedtryckt och reducerad till ett objekt. Jag sa att inte ville bli kallad något annat än vad min manliga kollega skulle kunna kallas, att jag ville bli värderad utifrån mitt arbete och inte något annat. Jag talade om att på jobbet är jag mitt yrke och inte mitt kön. Att jag får vara hur ful eller hur snygg som helst utan att värderas utifrån det på jobbet. Att det inte var hans sak att värdera mitt utseende överhuvudtaget. Innan jag var klar hade han fått höra en mängd sådan saker av mig.
Samtalet var riktigt jobbigt och känslosamt. Jag vräkte ur mig en massa saker som jag tror att det var nyttigt för chefen att höra. Han är en man som trott sig vara, åtminstone i det närmaste, feminist, men som vid flera tillfällen varit och tassat på gränsen till vad man bör göra mot en kvinnlig medarbetare. När han så gick över den gränsen då kände jag att jag måste agera. Resultatet av samtalet blev att han grät mot slutet. Jag kände mig förstås ganska hemsk vid det laget, men samtidigt höll jag fast vid min ståndpunkt. Vi pratade en stund till efter hans tårar, han bad om ursäkt och sa att han skulle tänka sig för och jag accepterade ursäkten.
De första dagarna efteråt var otroligt stela. Så småningom blev det bättre, men en liten osäkerhet kan jag fortfarande skönja från hans sida. Som om han fortfarande kan säga kommentarer om mina "Hollywoodglasögon" när jag kommer med mina stora solglasögon. Sådant är ju ok för det handlar inte om mig som person utan om de faktiskt väldigt stora solglasögon jag går runt i. Eller kommentarer om mina skor eftersom jag har fyra olika par jag varierar mellan på jobbet och ett antal ytterligare jag kommer i på väg till jobbet. Än en gång handlar det inte om mig som person och är därför ok.
När så ännu en vecka gått så börjar jag än en gång fundera på den ursprungliga kommentaren. Det var något mer som gnagde. Till slut kom jag på vad. Han hade sagt "vacker kvinna". Jag har aldrig i mitt liv värderats som vacker kvinna (att jag ser snäll ut eller i några sammanhang läcker, ja, men inte vacker). Att då någon på en helt oväntad plats skulle kalla mig för det får mig att känna det som att det förutom, att vara ytterst olämplig, även var ett hån. Jag tror inte att jag är ful, men det är långt därifrån till att anses vacker. Inte ens min sambo kallar mig vacker (men han är å andra sidan inte någon som visar saker med ord).
Visst, jag duger. Jag har en fin kalufs och en kropp som är helt ok (än mer med några kilo mindre än just nu). Min hy är inte något vidare, ögonen små, men ganska fina, näsan är som den är och hållningen kunde vara bättre. Någon gång i vuxen ålder kom jag till freds med mitt utseende och är alltsedan dess oftast hyfsat nöjd. Med det sagt så vill jag ändå inte förnedras genom att hånas för mitt utseende. Det är så jag kände det när jag kallades för något jag inte är. Visst hoppas jag att folk i allmänhet ska tycka att jag är fin - vem vill inte det!? Däremot vill jag bara få epitet som stämmer med sanningen, i alla sammanhang.
Jag hoppas i alla fall att i framtiden enbart värderas för min kompetens på jobbet. Jag tror att det är möjligt.
