hittakatarina.blogg.se

Efter att den senaste timmen sett på statistik om sjuktal och åtgärder som regeringen planerar att göra för att förbättra siffrorna, kom jag naturligtvis att tänka på min egna situation. Sedan förra onsdagen och även långt innan dess har jag funderat på var jag står och hur jag har hamnat i detta. Att jag tänkt lite extra just nu beror dels på händelser förra veckan och att det väntar en träff med beteendevetaren i morgon.

 

Insikten om vad det var som knuffade mig över kanten till att bli sjuk har jag fått för länge sedan. I somras kom jag fram till exakt vad det var som gjorde det. När jag tittar på min historik på min arbetsplats så har jag varit med om väldigt många tunga saker och jag har slitit väldigt ont psykiskt. Trots det har jag genom alla stormar tagit mig igenom mer eller mindre helskinnad. Jag har haft en oerhört hög arbetsbelastning i flera år, men har de första åren kunnat dra i nödbromsen när det behövts.

 

Inledningen till min krasch har hela tiden varit när jag i mitten av november 2012 föll så olyckligt att jag fick en hjärnskakning. Det tog mig fem månader att komma tillbaka till jobbet på heltid igen. Nyåret 2013 fick vi en ny chef på min arbetsplats. Under tiden jag var sjukskriven var en av mina kollegor också deltidssjukriven och en annan jobbade deltid på grund av graviditet. Detta på fyra tjänster. Trots detta tog inte vår nya chef in några extra resurser. Hon pratade under början av året om att plocka in någon vikarie under sommaren. Det gjordes inga försök till detta under våren (utöver den vikarie som anställdes för kollegan som väntade barn). När jag kom tillbaka till heltid i april kände jag därför att jag hade krav på mig att ta igen det som skjutits upp under min frånvaro.

 

När vi hade det årets lönesamtal presenterade chefen statistik över antal beslut vi fattat. Jag som hela tiden haft en mängd andra uppgifter utöver vad övriga kollegor haft hade lägst antal beslut och hade ju dessutom varit deltidssjukskriven under fem månader. De tog det ingen hänsyn till utan på grund av beslutsstatistiken fick jag lägst löneökning det året.

 

Jag körde stenhårt med mig fram till midsommar när jag skulle gå på semester. De första dagarna var jag helt slut och det fortsatte och fortsatte under sommaren. Jag sov inte på nätterna utan var upp på toa varje natt. Så småningom visade det sig att jag helt oplanerat blivit gravid där på vårkanten. En stor del av den sommarens semester var jag fullkomligt utpumpad, ledsen och lätt illamående. Orsaken till att jag var ledsen var att jag inte förväntade mig att få behålla fostret. Jag hade redan haft tre missfall, varav två under tiden jag arbetat på min nuvarande arbetsplats.

 

På grund av min historik kontrollerades jag tidigt med hjälp av ultraljud. Som vanligt för mig kunde de konstatera att fostret såg mindre ut än det borde och att man inte kunde se några hjärtslag. För att vara säkra så fick jag en ny tid ett par veckor senare - första tisdagen tillbaka på jobbet efter semestern.

 

Så kom jag då tillbaka till jobbet och visste att jag kommande två veckor skulle vara tillförordnad chef förutom mina ordinarie arbetsuppgifter. Det första jag möts av är att den av mina kollegor som skulle ha jobbat den veckan för en vecka sedan hade gått i väggen. Ingen kan sägas ha varit förvånad över det utan det var bara en tidsfråga med tanke på att han tagit på sig så mycket jobb och jobbat 50-60 timmar per vecka under lång tid. Samtidigt var det det värsta som kunde hända mig i den sitsen jag var i just då när hormonerna sprutade i kroppen. Jag var helt slutkörd efter en sommar utan riktig sömn och konstant illamående. 

 

Redan dagen därpå skulle jag på återbesök på kvinnokliniken för det andra ultraljudet. De konstaterade ganska snabbt att fostret dött i magen på mig. Jag blev direkt inlagd för att bli skrapad. Det var alltså mitt fjärde fall av så kallad "missed abortion" när fostret dör i magen och sedan inte stöts ut. Första gången hann jag komma till ett regelrätt missfall, men inte heller då stöttes allt ut och jag fick till slut sövas för att skrapa ut det som var kvar. 

 

I den här stan ligger BB och kvinnoavdelningen i olika ändar av samma korridor. Samtidigt som man ligger inne för missfall tvingas man alltså lyssna till ljudet av de nyfödda små knytenas gråt. Jag lovar att det skär i hjärtat något ohyggligt.

 

Första steget vid skrapning är att man får ett piller vaginalt för att starta ett kemiskt missfall. När det börjar verka river och sliter det i en - på samma sätt som vid en förlossning. Efter några timmar med de smärtorna fick jag komma till operationssalen och förberedas för operationen. Tårarna forsade från mina kinder hela tiden i operationssalen. På grund av det så gav de mig extra medicin inför sövningen. Sedan fick jag vara först i uppvaket och senare några timmar på kvinnoavdelningen innan jag så småningom fick åka hem. Som jag förstod det av läkaren efteråt så hade de aldrig varit med om någon som var så otroligt ledsen förr. Jag grät för alla mina missfall och för att det var sista chansen för mig att kunna få ytterligare barn än det jag har. Så snart fostret kommit ut börjar hormonerna i kroppen avta, men det kan ta några veckor innan allt är normalt igen.

 

Utöver den tisdagen så stannade jag hemma resten av den veckan, men redan nästkommande måndag var jag tillbaka på jobbet igen. Med en kollega sjukskriven så kände jag mig tvungen att göra min plikt och lägga mig själv åt sidan. Det visade sig dessutom att den kollega som skulle komma tillbaka den veckan efter sin semester, var hemma med panikångest. Alltså var det ytterligare en vecka där jag fick sköta allt. 

 

På grund av vårens all frånvaro hade högarna på jobbet växt och folk som väntade på svar från oss fick vänta allt längre. Det visade sig också att både hon som varit deltidssjukskriven sedan januari och den nyanställda vikarien hade sagt upp sig och skulle påbörja nya jobb under hösten. Den ena av dem skulle sluta efter september och den andra en dryg vecka in i oktober. Dessutom hade den ena av dem semester en vecka dessförinnan.

 

Chefen anställde från mitten, slutet av augusti en helt nybakad kille att ta över vikarietjänsten. Den andra vakansen ordnande hon en ny till från och med november. För kollegan som var sjukskriven för utmattning hade hon inte ordnat någon lösning. Det innebar för min del att jag fick ta över mängder av jobb från de båda som skulle avveckla, sköta mina egna uppgifter samt vara med och lära upp den nyanställde. Det var ett fullständigt kaos. När jag påtalade detta för vår chef fick jag bara till svar - "men X kommer ju i november". Som om det skulle lösa hela problemet. Vi var ju fortfarande en person kort och under 2,5 veckor i oktober förväntades jag sköta tre personers jobb samt vara till stöd och hjälp åt min nya kollega.

 

Till slut under sena hösten anställdes till slut ytterligare en person så att vi var fulltaliga. Jag hade då tre kollegor, varav en med ett knappt års erfarenhet och två helt gröna från utbildningen. Den ena av de nybakade har dessutom en tvåårig utbildning bakom sig som saknar en stor del av de kompetenser som krävs för jobbet. När jag försökt förklara för mina vänner har jag använt liknelsen att det varit som att sätta en förskollärare i att undervisa i fysik och kemi.

 

Redan under september började jag flagga för att jag ville få komma till en läkare på företagshälsovården. Chefen sköt den frågan ifrån sig hela tiden. Tills hon i december kom fram till mig och talade om att hon hade pratat med någon på personal och de hade kommit fram till att jag behövde träffa en beteendevetare. Visst hade det varit bra om jag fått göra det, men just då tog jag det som ytterligare ett misstroende av mig som person. Jag slet som ett djur för att få vår arbetsplats att fungera, när jag kände att hon som chef inte tog sitt ansvar. Att då efter flera månaders väntan på att få träffa läkaren bli hänvisad till beteendevetaren kändes som en skymf. Just i det läget sa jag att jag inte behövde beteendevetaren utan att jag mer akut behövde få komma till sjukgymnasten.

 

Ganska tidigt under hösten började jag få migrän alltmer frekvent. Därefter började jag få alltmer värk i rygg och axlar som ledde till en konstant spänningshuvudvärk där i slutet av 2013. I januari 2014 fick jag så hjälp med de fysiska symptomen på problemen. Grundorsaken fick jag fortfarande inte hjälp med. 

 

Det nya året innebar för min del också att jag slutade sova. Jag fick svårt att somna och jag vaknade varje natt. Tanken på att åka till jobbet gjorde ont och jag kände hur jag slets sönder inifrån.

 

En gång kom det en utomstående till vår arbetsplats och när han var där frågade han hur det var. Mina tre nya kollegor sa att det var bra medan jag sa att det var mycket nu. Efteråt plockade chefen in mig och ifrågasatte varför jag sagt att jag hade mycket, hur kunde jag ha mycket när inte mina kollegor hade det. 

 

Vid det årets löneförhandling presenterades jag än en gång inför statistik över antalet beslut. Inte heller denna gången hade jag presterat mest. Nu kan det tilläggas att jag hade saker på mitt bord som kunde ta 50-100 timmar mot sådant som andra hade på sina bord som kunde ta en halvtimme. Den här gången argumenterade jag för min sak och tog upp just det att jag dels under flera års tid stått bakom mer än hälften av alla besluten även om det inte varit mitt namn på dem samt alla övriga saker som jag också haft att göra utöver beslutsfattandet. Som svar på det fick jag veta att jag skulle få minst (än en gång) och att jag "skulle se detta som ett mellanår". Här hade jag alltså slitit mig själv sönder och samman för ett jobb som jag inte fick någon som helst uppskattning för.

 

I maj 2014 fick jag till slut en tid hos företagshälsovården. Den första kontakten var med sköterskan där. Det första hon sa till mig var att hon hade väntat på mig. Det visade sig att det var flera av mina kollegor som sagt att de undrat hur länge jag skulle hålla ihop. Under detta första tillfälle satt vi och pratade om hur jag mådde och mina symptom. Sedan kom vi in på vilka arbetsuppgifter jag hade. Sköterskan skrev och skrev. Det blev en och en halv A4-sida med arbetsuppgifter. Nästkommande dag kom jag på några uppgifter till så jag ringde upp henne och berättade om dem också. "Och jag som tyckte att det var mycket redan innan" blev hennes svar.

 

Jag blev inbokad hos företagsläkaren. Inför mötet hade jag i huvudet att jag skulle begära att få bli sjukskriven på 25 % - för något mer hade jag inte tid med. När läkaren sa att hon ville sjukskriva mig på 50 % så insåg jag att nog behövde det trots allt och gick med på det. Fem veckor senare hade jag haft tid att känna efter och då insett lite mer omfattningen av hur slutkörd jag var. Från den dagen blev jag sjukskriven på heltid.

 

Tittar jag i backspegeln så kan jag ju säga att jag borde ha lyssnat på mig själv och min kropp. Redan i samband med missfallet skulle jag ha klivit av. Istället gick den pliktmedvetna sidan in och körde över mig totalt.

 

Orsaken till min sjukskrivning består alltså av två delar - dels att jag är så in i bängen plikttrogen att alla andra går före mig och dels att jag har en chef som spelar på och utnyttjar den sidan av mig. Att vid varje lönesamtal få höra att det jag gjort inte duger och att jag förväntas göra mer är det absolut sista jag behöver höra. Även nu i vår, när jag kom tillbaka på 25 %, fick jag höra att hon hade förväntat sig att jag skulle ha presterat mer redan en och en halv vecka in i arbetet.

 

Utöver det så behandlas jag inte på samma sätt som andra i samma situation. Utöver min kollega som blev sjukskriven för utmattning 2013 så har en till på arbetsplatsen fått samma diagnos och tre till fått andra kortare eller längre sjukskrivningar från början av 2014. 

 

Måndag för en vecka sedan var det uppföljningsmöte. Det gick ganska bra sammantaget - med ett undantag. Chefen sa än en gång att jag från och med det att jag går upp till 50 % ska gå in i ordinarie arbetsuppgifter. Jag insåg redan innan sommaren att jag inte ska bråka om det där.

 

På onsdagen hade vi möte inom min arbetsgrupp. Under det mötet togs det upp vilka uppgifter utöver ordinarie uppgifter som behöver göras. I dagsläget så är det tre killar som arbetar heltid, en tjej som arbetar 75 % och jag som då jobbar 25 %. Totalt är vi just i detta nu alltså fyra heltider - precis som det ska vara. (Tjejen väntar barn till i början av februari så det kan tänkas att hon trappar ner ytterligare under hösten för det gjorde hon sist.) 

 

Alla arbetsuppgifter fördelades mellan olika personer. Jag frågade om vilket tidsperspektiv det var på olika uppgifter, men det fick jag inget svar på. Det blev även sagt att endast två av killarna skulle ägna sig åt de ordinarie arbetsuppgifterna som kom in. Då kan man ju fråga sig varför chefen går så hårt åt mig att jag ska in i ordinarie uppgifter om jag går upp i tid...

 

På fredagen ringde min handläggare från Försäkringskassan för att kontrollera att jag fått den kallelse som hon skickat inför kommande stora avstämningsmöte med arbetsgivaren, läkaren och Försäkringskassan samt hur det gick att fylla i blanketterna om de dagar jag varit helt sjukskriven på grund av förkylningen. Jag sa att jag hade fått kallelsen och talade om att jag nu skulle vara tillräckligt klartänkt så att jag skulle lyckas fylla i ansökningarna. Efter det pratade vi om hur det gick för mig och om framtiden. Just nu kan jag inte se att jag skulle orka mer än 25 %, men då har jag ju varit mer eller mindre däckad av förkylningar under nästan fyra veckor. Hur det ser ut i mitten av oktober kan jag inte svara på. Utan att jag nämnde något så började hon prata om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar och hur arbetsgivaren är skyldig till att se till att det finns anpassade uppgifter för en som kommer tillbaka från sjukskrivning. Detta gäller oavsett omfattning och längd. Även om jag kommer upp i heltid så är arbetsgivaren skyldig att ge mig anpassade uppgifter om jag behöver det och så kan det vara under år framöver.

 

Jag tyckte att det var väldigt skönt att höra. Nu kommer jag naturligtvis inte att nyttja den möjligheten om jag hamnar där. Långt innan dess kommer jag att förändra min situation. Det som jag däremot kände när min handläggare berättade detta var att jag slipper ha chefens ord hängande som en död hand över mitt framtida tillfrisknande. Min chef visar alltför väl att hon inte vill ha mig där - med ord och handling. 

 

I morgon väntar så ännu en arbetsdag samt en träff med beteendevetaren. Det känns skönt att få prata av sig hos henne. Allt det jag här skriver om kan jag inte ständigt lyfta med sambon eller andra i min närhet. Det skulle de aldrig orka. Den här gången känns det extra välbehövligt att få lätta på trycket...