Ensam
Jag har ett tag slitit väldigt ont. Jobbet känns övermäktigt. Mina uppdrag drar i mig åt olika håll och alla skulle ”ha gjorts igår”. Sådant som jag lämnat ifrån mig kommer tillbaka för nya åtgärder.
Allt detta är oerhört jobbigt i sig. Det som gör det hela etter värre är att jag känner mig så otroligt ensam. Jag känner att jag får klara mig själv i stormen. Cheferna finns inte där för mig. Det ödsliga fikarummet som omöjliggör privata samtal spelar in.
Numera kan jag tillbringa en hel dag på jobbet utan att ha pratat med någon om något annat än jobb. Just ensamheten blir mer och mer förtärande. Den känsla av att inte ha någon att vända mig till sliter sönder mig.
Jag är, de flesta dagarna, ensam tjej/kvinna på jobbet. Vi är två, men den andra befinner sig vanligtvis ute i fält. Merparten av de besökare som kommer är män. I teorin kanske det inte verkar så illa, men eftersom de flesta samtalsämnen rör saker som jag inte har någon aning om så pratar de förbi mig och utestänger mig utan att kanske mena det. Även om jag kanske inte den kvinnligaste av kvinnor i vanliga sammanhang så är jag extremt kvinnlig på jobbet - bara genom att vara kvinna.
Förhoppningsvis kommer ovanstående att ändras inom en snar framtid. Förra veckan blev det klart att vi kommer att få en nyexaminerad kollega senare i vår. Redan tidigare var det klart att andra firman får ett tillskott efter sommarsemestern. I båda fallen handlar det om unga tjejer.
På sistone har jag haft ett uppdrag som inneburit att jag granskat mina kollegors jobb. Allt hade varit frid och fröjd om det inte vore så att jag hittade saker att anmärka på. Det har varit fruktansvärt jobbigt rent psykiskt att göra och det känns som att min kollega tar illa vid sig.
Idag satt jag även i möte för att presentera det jag gjort inför utomstående personer och mina båda chefer. På något sätt förutsätts det att det är min granskning jag får ändra på trots att det är kollegorna som gjort misstag - bara för att det skulle få dem att komma i sämre dager. Vissa skrivningar kan jag absolut ändra på, men när jag av den utomstående får ”gå hem och sova på saken” om en väldigt allvarlig brist blir jag rent ut sagt upprörd. Ingen av cheferna höll mig bakom ryggen. Han som varit med innan kunde ha tagit på sig att ändra en grov felaktighet, men det gjorde han inte. Den andre ifrågasatte vissa saker som jag är expert på inför de utomstående personerna. Snacka om att lämna ut mig till vargarna!
Jag vet inte hur länge till jag orkar.
