hittakatarina.blogg.se

Jag är en väldigt hormonstyrd människa. Varje månad går jag igenom såväl himmel som helvete. Alltsom oftast är jag en ganska lugn och sansad person, hyfsat tillfreds med livet och tillvaron, men så händer något - PMS...

 

Från att känna mig lugn och trygg så tappar jag plötsligt fotfästet. Jag tänder till för minsta lilla, blir ledsen för minsta lilla och är ensammast i hela världen.

 

Mitt sociala liv har ju fått stå tillbaka under så många, först för att jag jobbade på tok för mycket och sedan för att jag inte orkade. Det har ju gjort att bekantskaper trillat bort och vännerna också fått stå tillbaka. En del av vännerna har tryggt stått kvar trots min bristande ork, andra har liksom bleknat bort. Åter andra har liksom funnits i bakgrunden och väntat på mig.

 

I år blev detta med mina känslor och en självkänsla i botten, extra tydligt för mig. Mot slutet av sommaren sammanföll PMS:en med tankarna på vad man gör när man fyller jämnt, något som väntade ett par månader bort. Helt plötsligt kände jag bara för att gråta hela tiden, för ”...-jag hade ju inga vänner och inga människor som bryr sig om mig och som vill lägga tid på mig och det var ändå inte lönt att fira mig...”.

 

Det blev så mycket svarta tankar i samband med detta att jag hade svårt att göra mig av med dem ens när humöret så småningom vände. Som tur är har jag en klok vän som faktiskt fick mig att inse att jag trots allt har vänner och folk som tycker om mig trots att vi inte ses så ofta. 

 

När jag så var hem till mamma på hennes jämna födelsedag, kände jag att ”näe, nåt måste jag ju ändå göra när jag fyller!”. Jag talade om för mina syskon att jag skulle fixa något. Vad hade jag ännu inte bestämt då, men jag kunde ju inte sluta fira bara för att inte alla kunde komma...

 

Då meddelade mamma att hon skulle minsann se till att komma hon också! Det kändes så otroligt stort att faktiskt få med henne också till mitt - vad det nu skulle bli...

 

Jag kom hem till familjen och bollade med min sambo och vips hade jag bestämt mig. Det fick bli någon sorts knytkalas! Jag varken orkar eller kan laga mat till en massa människor och jag är inte någon fantastisk kock så de få rätter jag har på min repertoar skulle inte göra just någon glad. Snart nog bjöd jag in en massa människor via Facebook som hade en färdig ”fixa-fest-grej”. Det enda jag behövde göra var att skriva vad som gällde och skicka ut till folk. De flesta inbjudna var syskon och deras familjer, men även några få människor som jag trivs med. De som saknar Facebook fick sina inbjudningar via andra kanaler.

 

Hormonerna hann spöka en vända innan kalaset och paniken hann stiga ”tänk om ingen kommer...?”, ”är det någon som vill lägga tid på lilla mig...?” och en del sådan tankar hann snurra, men så började ”kommer”-meddelandena dyka upp och jag kunde slappna av. När jag hade beställt maten och tårtorna blev det ännu lite lugnare och jag kunde börja se fram emot det hela.

 

Några hade inte möjlighet att komma av de inbjudna, men merparten hade det. Ett par av mina kompisar hade också möjlighet att ta med mamma i bilen så hon kunde ta sig hit och mina syskon med hela eller delar av sina respektive familjer kunde ta sig från olika delar av landet. Tillsammans med de inbjudna härifrån blev vi totalt 20 personer. 

 

I vardagsrummet hade fåtöljen fått flytta ut till sonens rum för att ge plats för vårt matbord från köket. Fåtöljens pall hamnade som sittplats vid soffbordet. Tillsammans med vardagsrummets matbord lyckades vi få ihop 20 sittplatser. Jag hade beställt mat för oss själva och de långväga gästerna samt en massa tårtor till alla. Övriga som kom hade med sig något till buffébordet som vi dukat upp på en fristående hylla och på köksbänken i köket. Dryck av alla det slag serverades till.

 

Inför och i allra högsta grad under kalaset kände jag hur stort det var att samla anhöriga och vänner från alla håll och kanter och sammanföra dem! Att se dem tillsammans och att höra skrattsalvorna från borden var så underbart! Jag kunde känna hur bra människor jag har i mitt liv. Att de dessutom hade en trevlig kväll gjorde allt ännu bättre.

 

Jag känner mig så glad över att jag faktiskt såg till att fixa ett kalas och helt överlycklig över alla som kom - för min skull!

 

Några av de som kom har jag känt länge och några bara det senaste året, men jag är väldigt glad över att de finns i mitt liv. De jag känt länge för allt vi upplevt längs vägen och för att de i allra högsta grad fortfarande finns kvar och upplever saker med ännu (och som jag har kontakt med nästan dagligen), de som funnits några år i mitt liv och som jag lärt känna antingen via jobb eller via mitt barn och som jag kommit att tycka mycket om samt de som kom in i mitt liv via kören jag gick med i förra hösten och som lyser upp min tillvaro varannan vecka (de jag sitter med samt stannar kvar och surrar en stund med efteråt). 

 

Allteftersom jag blir starkare och friskare, orkar jag vända min energi mot omvärlden. Känslan efter kalaset är att det finns flera personer som jag vill få chansen att spendera mer tid med. Redan till helgen kommer det att hända! Jag har både en utekväll samt ett biobesök att se fram emot.

 

Det sistnämnda var en av presenterna jag fick på mitt födelsedagskalas - en gemensam biokväll. Det är något vi pratat länge om. När våra barn var yngre och nära kompisar gick vi tillsammans på ”nördfilmer” som även vi haft stor behållning av. Att få till att gå bara vi båda har aldrig blivit av, förrän nu. En alldeles förträfflig sorts present alltså!

 

Utekvällen blir med en annan av de som var med på kalaset. Det bor en liten discobrud i mig som väldigt sällan får utlopp. När det så ska anordnas något för ”inte-20-längre”-åringar får man väl passa på. 

 

Förhoppningsvis ska jag orka fler och fler sådan här utsvävningar och framförallt orka med att träffa alla de jag tycker så mycket om!