Träna
Jag har i en stor del av mitt liv haft en självbild av mig som en idrottande, men inte en tränande människa. Det kan låta som en motsägelse, men jag har alltid varit en slö OCH fysisk person. Jag brukade benämna mig som digital - antingen på eller av. Mestadels har jag varit av. Samtidigt har jag alltid älskat idrotten på skolan (nåja, med några få undantag).
Som barn spelade jag fotboll. Tyvärr gjorde jag som så många andra flickor i tonåren och slutade för att kompisen inte gillade fotboll. Ändå har fotbollen stannat kvar i mitt hjärta som "min" sport.
Under åren på universitetet var det i stället innebandy som gällde. En mycket informell variant av innebandy där ett gäng kursare träffades en gång per vecka i en liten sporthall. Mot slutet var det grabbarna, någons flickvän och jag som fortsatte.
Det jag aldrig höll på med som barn, ungdom eller ung vuxen var att springa. Jag avskydde att springa. Min bild av löpning var blodsmak i munnen och rusande hjärta. Eventuellt fanns där även ett inslag av mjälthugg med i bilden.
Sedan kom några år där jag inte gjorde något i träningsväg. Lite vardagsmotion i form av promenader och cykling var det på sin höjd. I och för sig var universitetsåren och åren därefter de som jag tillbringade tid på uteställen och dansade timmar i sträck.
Även om inte träning var min grej så älskar jag att vara fysisk - att röra på kroppen. Som barn var jag en av alla småtjejer som hoppade och dansade hemma. I gillestugan där vi hade skivspelaren kunde jag stå och dansa efter skolan. På våra få semesterresor håller jag till i vattnet och rör på mig - timme ut och timme in.
När min sambo kom in i bilden samma år som jag fått min tredje whiplashskada introducerades styrketräningen. Sambon hade hållit på innan, men jag kom in i den världen via sjukgymnastiken. Det blev några år till och från med gymträning. Från var framförallt när vi fick vårt barn och åren därefter. Jag fick helt enkelt inte in det i ekvationen.
Så en vår fick sambon ett infall - han skulle börja springa. På den tiden var har riktigt överviktig, liksom jag. Det dröjde inte många veckor innan han fixade att springa en mil. Jag tittade förundrat på. Min köttbulle hade blivit en hurtbulle!
Framåt sommaren det året kände jag att "kan han så kan jag" och började med sambons hjälp att börja springa så smått. Från början var det i och för sig mest gå med lite spring däremellan. När hösten kom hade jag fått in det där med löpning och tyckte att det var kul.
Sambon började med CrossFit och jag halkade in på det också så småningom. En vansinnigt rolig träningsform med en hög puls.
Någonstans där började jag inse att träning visst var min grej. Jag älskade ju att träna! Det var det absolut roligaste jag visste. Målet blev där och då att få in träning fem gånger per vecka - just för att det är så roligt och att det finns så mycket jag skulle vilja hålla på med. Det målet finns alltjämt kvar.
När så väggen kom rusande mot mig så blev CrossFit omöjligt. Kroppen reagerade alltför starkt av den höga pulsen och jag fick kliva av. Det fick bli rörlighetspass och egen träning. En del löpträning fick jag in bara det inte blev för hög puls. Det gick bra ett tag.
Sedan jag blev sjuk har träningen fungerat bristfälligt. Ibland går det bra ett tag och sedan kommer sjukorna och skadorna som gör att jag får kliva av. Varje gång jag börjar om är det som att jag fått backa tillbaka och börja om på en lägre nivå än det var sist jag började. Min löptider blir långsammare och långsammare. På gymmet får jag starta på en lägre vikt än sist jag jag gjorde comeback.
Sist jag var till gymmet var i november. Löpningen har jag inte ägnat mig åt sedan tidigare i höstas någon gång. Sjukorna har först stoppat mig. Mot slutet har jag inte haft energin.
Så för ett par veckor sedan kom jag på en lösning - Yoga!
Jag har aldrig hållit på med yoga "på riktigt". Det fanns ju inslag av yoga i rörlighetspassen för många år sedan och när jag fortfarande var sjukskriven på deltid skickade sjukvården mig på medicinsk yoga, men ett "riktigt" yogapass har jag aldrig varit på. Yoga kan ju vara så mycket har jag förstått - både riktigt fysiskt, akrobatiskt, gymnastiskt eller (i mina ögon) genomflummigt. Det flummiga med mantran och sådant har jag ingen som helt lust att ägna mig åt. Ser man däremot på den fysiska delen av yogan så är jag betydligt mer intresserad.
I både min mobil och i min "padda" har jag samlat på mig en himla massa träningsappar. Det slog mig där för några veckor sedan att jag ju hade några yogaappar. Jag kanske skulle testa. Först provade jag en, sedan en till. Den första var ganska krävande, medan den andra var lite lugnare. Helt nöjd var jag inte så jag letade upp några till som jag laddade ner. De flesta appar har delar som är gratis och sedan kan man betala för att få mer. Eftersom jag är en stel nybörjare så räcker det som är gratis ganska långt.
En av de appar jag laddade ner har jag testat flest gånger. Det är små program på ca 10 min som jag klarar av att köra. Både längden på träningen och att den går att göra utan att byta om eller behöva duscha efteråt har gjort att den trots allt blivit av.
Yogan minskar stelheten i kroppen och gör att jag inte tänker på jobbet de tio minuter det varar. Det är skönt att med små myrsteg kunna börja någonstans. Kanske kan jag inte träna fem gånger i vecka med några tuffa träningspass, men 10 min yoga går i alla fall göra fem dagar på raken! Så småningom kanske det blir pass på 15 min, men just nu får detta räcka. Ett par gympass ska också till, men inte nu när allt i mig protesterar. Allt har sin tid...
