hittakatarina.blogg.se

Något jag inte vet om jag pratat om tidigare är hur det är att lida av posttraumatiskt stresssyndrom. Mitt liv har kantats ganska mycket av trauman, i det lilla såväl som i det stora. Bland annat har jag ju två bilolyckor i mitt bagage tillsammans med ytterligare en olycka med ett fall som samtliga resulterat i pisksnärtskador. Samtidigt kan jag säga att det som påverkat mig mer är att ha behandlats illa av andra människor. De såren är djupare än de kroppsliga skadorna blivit.

 

Under uppväxten mobbades jag under en stor del av grundskoletiden. Mellanstadiet var värst, när jag utsattes i stort sett dagligen för trakasserier. Jag teg och led mig igenom detta i alla år. Aldrig att jag pratade om det med någon vuxen. Naturligtvis har detta präglat mig och min tilltro till andra människor har påverkats väsentligt.

 

Trots att detta var något som pågick under många, många år har jag för länge sedan förlåtit mina klasskompisar. På något sätt kunde jag ett par år senare se den osäkerhet som doldes bakom det de gjorde. Då kunde jag också släppa det i och med att jag insåg att de var osäkra barn som agerade utåt.

 

Det jag däremot inte har kunnat släppa så lätt har handlat om vuxna som gjort saker.

 

Först handlade det om en våldsam och hotfull händelse som inträffade för över 19 år sedan på den arbetsplats jag jobbade på då. Hotet och våldet var inte riktat mot mig, men jag såg till att inte lämna personen som var utsatt i sticket. Händelsen hamnade så småningom i rättegång och han som utfört handlingarna fälldes på samtliga tre punkter som han anklagats för. Jag är ganska övertygad om att det var mitt vittnesmål som fällde honom.

 

Efter den händelsen hade jag svåra problem som så småningom klassades som posttraumatisk stressyndrom. Det var många månader av ältande, där jag återupplevde den hotfulla händelsen om och om igen. Sömnen påverkades och efter rättegången tappade jag till och med språket. Det varade bara under några timmar, men det var ändå en väldigt otäck erfarenhet att genomlida.

 

Än idag får jag hjärtklappning och kroppen signalerar "fara" när jag ser den mannen. I många år kände jag även av hur adrenalinet sprutade när jag passerade den före detta arbetsplatsen. Obehag känner jag fortfarande vid den byggnaden, men stressmätarna slår inte i taket längre. 

 

Nästa person som framkallar stor ångest hos mig är en före detta kollega. Under de år jag jobbade på förra arbetsplatsen utsattes jag under en period för vuxenmobbning. Inte heller det är något jag har pratat om. Jag har nog knappt ens nämnt det hemma mer än ett par gånger. Grunden till det hela tror jag handlar om missunnsamhet och avundsjuka.

 

Jag hade en tjänst som innebar att jag hade en arbetsledande position. Ett par till på arbetsplatsen hade motsvarande inom sina specialiteter. Jag var kompetent, hade bäst lön och hade chefens förtroende. De två sista sakerna stack folk i ögonen. Lönen hade jag förhandlat upp redan innan den chefen började där (och tack vare mitt löneförhandlande så kom även övriga på arbetsplatsen upp flera snäpp). Chefen som kom tyckte om att jag var rak och sade vad jag tyckte. Han hade otroligt svårt att hantera tissel och tassel och sådant som var på arbetsplatsen. Jag irriterade mig otroligt mycket på allt "...men jag kan inte säga det för han är ju lönesättande chef...". En bra chef sätter inte lön för fjäsk! Jag kritiserade honom när jag tyckte han gjorde fel och fick ändå bra löneökningar.

 

På grund av yttre omständigheter så ökade arbetsbelastningen ofantligt. Under flera månaders tid försökte vi rekrytera fler till min sektor. Det tog över fem månader innan vi lyckades. Under dessa månader hade jag en grön kollega som jag stöttade samtidigt som jag slet ont med allt arbete som var tvunget att göras. Samtidigt som detta hände började mina kollegor med andra specialiteter att vända sig emot mig. Det var oftast bara små subtila saker de gjorde, men jag dränerades mer och mer. Eftersom det var ett gäng missunnsamma tjejer så var det ständiga nålstick det handlade om. Jag kände att allt orkestrerades av en och samma person hela tiden. Den typen av människa som förutsätter att allt i rummet kretsar kring henne när hon kommer in i ett rum. Arbetsmiljön på arbetsplatsen var så illa att företagshälsovården kopplades in och hela arbetsplatsen fick gå i en form av terapi.

 

Terapin gjorde saker och ting lite bättre, men det som framförallt förändrade arbetsmiljön var att denna mobbningsdirigent fick barn och blev mammaledig. Helt plötslig sänktes tonläget och allt blev mycket lugnare. När även en annan valde att byta arbetsplats, blev det ännu lite bättre. Hon som var mammaledig bytte också jobb under tiden hon var hemma och jag var oändligt tacksam över att jag skulle slippa ha något mer med henne att göra.

 

Precis som med den hotfulle mannen så väcker denna kvinna en direkt och stark ångest i mig varje gång jag ser henne. Hjärtklappning och svettning triggas igång och jag vill bara fly. Tyvärr är det en liten stad vi bor i så det händer att jag ser henne. Oftast ska jag faktiskt erkänna att jag ignorerar henne eller går omvägar för att slippa henne. Någon gång har jag tvingats hälsa, men då mår jag skit rent ut sagt. Hon är också orsaken till att allt detta kommer upp. Igår dök en bild på henne upp i mitt Instagramflöde och jag kunde inte värja mig. Det räcker alltså att få se en bild på henne för att ångesten ska spraka igång. Jag vet att det inte är särskillt rationellt, men det är inte den delen av hjärnan som startar det hela heller.

 

Efter att ha upplevt ca tio månader av mobbning på min arbetsplats, blev där lugnare i ett antal månader. Några fler personer byttes ut och helt plötsligt var det roligt att gå till jobbet igen. Det varade alltså ett tag. Den stora förändringen som sedan körde mig i botten var när chefen gick i pension och ersattes av en kvinna. Hon gjorde mitt liv surt från i stort sett dag ett. Det förvärrades allteftersom för att bli rent ut sagt vidrigt när jag blev sjuk.

 

Jag har nyligen läst att överdrivet positiva människor inte känner empati. Det stämmer in på min förra chef - hon går runt och kvittrar och verkar så glad och pigg, men saknar minsta lilla medkänsla för sina medmänniskor. Efter allt hon gjort mot mig så är även hon en av de personer som triggar igång mitt flyktsystem i kroppen. Jag får stark ångest av henne, men inte fullt lika stark som med de två ovanför.

 

Samtlga dessa personer är sådana att jag helst skulle vilja se att de flyttade till en annan del av landet så att jag aldrig mer skulle behöva utsättas för dem. Tyvärr är det ju inget jag kan styra. Än så länge är inte heller min reaktion på dem något jag kan styra, men någon gång ska jag se till att bearbeta dessa känslor. Jag vill kunna röra mig fritt utan att behöva vara rädd. Jag vill bli fri.