Kraven på jobbet
Jag arbetar som konsult i en mansdominerad och ganska konservativ bransch. Mycket ska vara och fungera som det alltid har gjort. Det är snart 5,5 år sedan jag bytte till det här jobbet och den här arbetsplatsen.
Våra beställare vill att jobben ska göras inom en viss tid - enligt vissa, helst igår. Vi har en tidspress på att få saker gjorda snabbt och så billigt som möjligt. En del beställare har som tur är kunskap om hur lång tid saker och ting kan ta att utföra, andra ger oss ganska orimliga stoppdatum.
Det finns en förväntan på oss som är anställda att så stor del av vår arbetstid ska vara debiterbar på kund. Känslan jag bär på är att vi helst ska skriva upp 100 % på våra kunder. (Jag har tänkt prata ihop mig med övriga anställda om de upplever samma sak, men det är inte helt enkelt att få ihop något när de sitter hemma på varsin kammare...)
Det är svårt att göra så mycket jobb åt kunderna, få till fikaraster, toalettbesök, telefonsamtal som inte hör ihop med en specifik kund, dator- och annat teknikstrul, interna möten och allt annat som kan uppkomma under en arbetsdag. Ställtid. Samtidigt känner jag liksom piskan över mig att vara PRODUKTIV.
Sedan ett antal månader är det endast en chef/ägare på jobbet då denne köpte upp den andres andel. För min del är det inte någon fördel. Han som är kvar är den av de båda som stått med den största piskan, den mer tjatiga, konservativa och fantasilösa av dem. Tyvärr. Jag har upplevt att han är en chef som ofta hellre ställer sig på beställarens sida än på min som anställd.
För några år sedan skaffade jag mig en specialistkompetens. Det gör att jag drar in jobb till firman. Dessa jobb insåg jag relativt snabbt var tyngre rent intellektuellt att utföra och kräver väldigt mycket mer återhämtning. De andra arbetsuppgifterna behöver man tänka ut och sedan genomföra. Under själva genomförandet finns det stunder då man bara gör och hjärnan kan få en stunds avkoppling. (Tänka - göra, tänka - göra, tänka - göra...)
De uppgifter jag gör i min roll som specialist ger ingen sådan ro. I stället innebär de total koncentration hela tiden. Det finns inga andningshål att få utan hjärnan måste vara på helspänn hela tiden. (Tänka, tänka, tänka...) Efter ett antal månader som deltidssjukskriven har jag insett att det inte är rimligt att ha lika hög debiteringsgrad för den typen av specialistuppdrag som det går att ha på de jobb som jag gör i övrigt (och som alla andra anställda gör). Det gäller bara att min chef ska förstå detta också (den fantasilösa som har svårt att tänka sig in i andra banor än som det alltid har varit)...
Jag vet inte var allting landar just nu. Där är jag inte än. Däremot inser jag att arbetet behöver förändras för att det ska vara hållbart i längden. Det kommer nog att kräva många månader av förklaringar för att få min chef att förstå detta. Hans argument brukar som regel vara att ingen annan upplever ju problem... (Mina kollegor är dels väldigt unga och alldeles i början av sina karriärer och dels utför de inte samma typer av jobb...)
Just nu gör jag det jag ska och håller envist fast vid orden från läkaren jag går hos, att det inte är rimligt att debitera mer än 1-1,5 timme av de 2 jag arbetar per dag - så länge jag är sjukskriven på 75 %. Jag behöver hjälp att bromsa min chef. Han skulle helst se att han kan få debitera hela min arbetstid. För tillfället ser han mig enbart som en kostnad, inte som en tillgång. Det är inte direkt upplyftande.
Vägen tillbaka kommer att kräva saker av både mig och av min arbetsgivare. Jag förväntar mig att det inte kommer att bli enkelt och att jag kommer att behöva slåss för mina rättigheter. Jag får ta små, små steg mot framtiden och en förändring så att både jag och min arbetsplats kan bli friska.
