En uppdatering
Jag jobbar alltjämt 75 %. Det går bättre och bättre och jag känner det som att livet är på väg tillbaka. Samtidigt gör jag lite mer saker vid sidan av att bara jobba. Nu har det blivit så att jag tränar liiiite mer än en gång per vecka, kanske en extra gång var tredje vecka eller så. Den ökningen märks för en med begränsade orkesmässiga resurser.
Jag hade även tänkt springa Vårruset i år, men dels blev jag själv hängig när jag började jobba på att försöka dra ihop ett gäng för någon månad (eller mer?) sedan och dels har jag börjat känna av mina onda knän igen. När så en efter en av de tillfrågade droppade av så tappade jag sugen.
Vad gäller knäna är det ett problem som gör mig ganska bekymrad. Det onda sitter nämligen inte på "vanliga" stället (s.k. löparknä), utan sitter mer på insidan av knäet. Att jag dessutom har tennisarmbåge gör att jag känner mig riktigt "skavankig". Egentligen hade jag planer på att springa idag, men jag vågar nog inte ge mig ut. Trots att jag inte sprungit längre än 4 km som längst så var det kanske ändå lite för snabbt marscherat för mina ovana senor och leder. Jag får väl helt enkelt gå en massa för att vänja mig med att ta mig fram mer. Löpningen får smygas igång ännu långsammare än vad jag ursprungligen tänkt mig. Målet är Tjejmilen i september.
Även om allt på många sätt känns lättare så har den här våren samtidigt varit tung. Jag har känt mig mer ensam än på länge. När jag inte haft ork att ta mig ut på roligheter så har jag inte heller synts till för de jag känner. Jag antar att folk helt enkelt har glömt bort min existens. Det har varit en hel lång höst, vinter och vår med endast två besök. Den första var han som meddelade om en sjukdom som så småningom ledde till ett dödsfall tidigare i år. Den andra var en kompis som kom på besök över en helg. I övrigt ingen annan. Det blir ganska många ensamma månader. Tidvis har jag varit ganska ledsen över att glömmas bort. Jag har deppat ihop några dagar emellanåt för att sedan ta nya tag och i stället ägna mig åt att bli frisk.
Nu känns det i alla fall som att jag med min nyvunna energi (nåja, lite mer energi än jag haft i alla fall) kan börja ge mig ut bland folk lite mer. Förhoppningsvis hittar mina vänner tillbaka nu när jag känner att jag orkar gå ut på promenader, ta en lunch på stan eller något annat som inte är alltför ansträngande.
Det som känns positivt just nu är att jag kan se en ljusning. Jag känner ett hopp om att jag faktiskt ska kunna komma tillbaka till att jobba heltid. När jag väl når det steget kommer naturligtvis inte allt att vara frid och fröjd direkt. Jag kommer även nästa gång att behöva backa tillbaka på hemmafronten och aktiviteter vid sidan om, men det lär ska vara ett något lindrigare steg än det mellan 50 % och 75 % (som absolut har varit det kämpigaste steget hitintills). Det kändes lite stort när läkaren sist vi sågs dels sjukskrev mig till sista augusti och dels sa att vi får se om vi ses igen. Kanske, kanske kan det bli då jag tar steget.
Innan semestern i år ska min arbetsplats flytta. När det först började talas om det fick jag fullständig panik. Det blev fel för mig på så många sätt. Efter ett tag släppte jag det bara. Det är fortfarande en massa bekymmer med det. Bland annat blir det mycket längre till jobbet och möjligheten att pendla tillsammans med sambon grusas fullständigt. Jag hade sett fram emot att kunna både åka dit och hem med sambon när jag väl började jobba heltid. Det innebär också att vi ska dela lokaler med ett annat företag, med många fler personer.
Egentligen är det bara en person som är eld och lågor över flytten, men i och med att det är han som sitter på makten så är det bara till att foga sig. För min del är det just det jag gjort - jag har fogat mig och valt att inte hänga upp mig på alla olösta bekymmer. Vi får väl lösa dem allteftersom samtidigt som det är vansinnigt frustrerande med lösa trådar. Jag har inte ens fått ett klart besked om jag måste flytta min semester två dagar på grund av flytten eller inte. Jag antar att jag får veta det veckan innan...
I år kommer semestern att tillbringas på tjejträff (som varje år), på solsemester, på semester hos mamma och hemma. Jag hoppas att vi även kan få lite besökare när vi är hemma. Fyra veckor går så fort. Jag önskar att det gick att kliva av hjulet över hela sonens sommarlov och hinna med så mycket mer. Det skulle inte mina arbetsgivare uppskatta. Inför sommaren är det alltid en massa som ska fixas, avslutas och lämnas in.
Här hemma är det annat som ska fixas till. Trädgården är som alltid ett projekt vi ligger efter med. Vi har endast räfsat upp fjolårslöven på en femtedel av tomtens yta och gjort en första ogräsrensning i rosenrabatten - som redan prunkar av en massa gräs och lite maskrosor. Kvar är att räfsa resten av tomten, rensa bort allt ogräs som tittar fram genom springorna i altanen, rengöra och olja in altanen, rensa trädgårdslandet (förhoppningsvis lever någon av alla jordgubbsplantorna vi brukat ha liksom även gräslöken) rensa plattgångarna (så gott det går) och allting annat som hör till trädgårdens alla glädjeämnen...
Jag har just haft en fyra dagars långhelg, men valde att ägna mig åt annat än allt jag räknade upp här ovanför. På fredagen när sonen och jag var lediga så tog vi oss till stan för en lunchdejt med sambon. Efter det genomförde jag först en snabb shoppingtur på stan (köpte ett gäng kläder utan att prova på grund av hänsyn till den lätt uttråkade sonen) och sedan ett besök på en av stadens plantskolor. Det var ett populärt ställe på klämdagen! Vi var definitivt inte ensamma och tvingades parkera på parkeringen längst bort. På plantskolan köpte jag ett gäng krukor, några plantor och jord. Sedan åkte vi hem nöjda och glada (framförallt sonen som kanske inte njutit fullt så mycket under dagens utflykt).
De flesta av kläderna satt jättebra. En var inte alls bra. Den åkte jag tillbaka med igår. Då passade jag på att kolla i några fler butiker när jag hade lite mer tid, men hittade inget mer. Resten av lördagen var en väldigt lugn dag. Jag hade såväl ont i knät som i halsen så jag kände verkligen inte för några utsvävningar. Efter en förhållandevis god natt så var det mesta av det onda i halsen borta, men det onda i knät var kvar. Ingen löptur idag heller alltså. I stället planterade jag om en stackars krukväxt som bott i badkaret sedan hösten någon gång och planterade fredagens inköpta plantor i min stora utekruka. Blir lycklig över sådant. Att sedan allt ogräs frodas det kan jag överse med när jag har lite blommor att titta på.
