Uppdatering av läget
Det är måndag kväll. Sambon jobbar och vår tonåring ägnar sig åt sin dator. Jag är mosig efter att ofrivilligt ha vaknat kl. 05.00 och insett att mitt aktivitetsarmband inte satt på handleden. Det skulle således inte kunna väcka mig en dryg timme senare. Det var bara att skutta upp och leta reda på klockan. Den visade sig ligga på soffbordet. Väl där insåg jag att det var den här dagen som blodmånen skulle visa sig. Först gick jag tillbaka till sängen, men så kom jag på att jag skulle passa på när den nu skulle visa sig.
Förra veckan var jag på min tredje stötvågsbehandling. Den här gången var det betydligt lindrigare än tidigare gånger. Enligt sköterskan som skötte om det hela så kan det bero på hur stenen sitter och om man då träffar något annat. Efteråt blir jag väldigt trött och allmänt påverkad i hela kroppen.
Beskedet jag fick efter behandlingen var att jag skulle remitteras till en röntgenundersökning ungefär två veckor framåt. Fram tills dess får jag fortsätta gå med slangen ut genom ryggen och påsen på benet. Jag hoppas verkligen att allt eller åtminstone det mesta är borta tills dess. I så fall kanske de kan ta bort alla grejerna. (Man måste väl få hoppas?)
Den här gången kan jag nästan röra mig som vanligt efter behandlingen. De båda veckorna innan har jag levt med svåra smärtor. Uppenbarligen har det varit för snävt fastsatt så det har slitit och dragit i mig. Många rörelser har varit ohyggligt smärtsamma. Vid sista omläggningen i samband med behandlingen var det visst inte rött heller så det inflammerade området kring utgångshålet hade det läkt. Även det lär ju ha bidragit till att jag känner mig befriad just nu. Trots slang och påse.
Jobbet fungerar ganska bra. Jag känner mig ju påverkad lite här och var, men när smärtan försvunnit så kan jag tänka i stort sett som vanligt.
Idag fick vi besked att vår nya kollega inte fått fortsatt förtroende. Det känns skönt att beslutet är fattat även om det inte är någon skön situation egentligen. Hon kommer att jobba provanställningen ut, det vill säga februari ut. Jag känner mig lättad. Samtidigt är det trist att firman vi jobbar på har lagt ned en massa tid och pengar på någon som de sedan inte tyckte var värd att satsa på. Jag vet inte hur våra chefer går vidare. Det kanske visar sig längre fram. Just nu tror jag mest att de samlar kraft för ett kommande beslut. Rekrytering tar tid och kraft. Åtminstone den ena av våra chefer har brottats väldigt mycket med den här frågan om kollegans varande eller inte varande. Den andra av cheferna har nog brottats mer med sina egna bekymmer.
Jag själv tänker mest på att bli frisk och fri från slang och påse. Jag vill få tillbaka ork att göra något. Jag vill kunna återvända till gymmet och kunna träna. Jag vill kunna springa på knarrande snö. Jag vill känna mig fri!
