En tanke om att leva bland män
När mamma fyllde år träffade jag en av mina kusiner. Vi kom att prata om hur det var att jobba i rent manliga miljöer. Hon, precis som jag, jobbar i firmor med enbart manliga kollegor (det kommer ju att ändras nu för mig).
Det här att samtalsämnena tenderar att handla om saker som ligger utanför ens egna sfär - motorer, skotrar, fyrhjulingar (och en massa andra mer eller mindre märklig fordon), personer som man inte har kommit i kontakt med för att man inte befunnit sig i de kretsarna (i mitt fall extra tydligt i och med att jag dels inte kommer från orten och dels inte alltid verkat i branschen). Den enda kvinna förutom jag som i dagsläget finns på jobbet är rätt grabbig hon också (och hon jobbar i den andra firman och är oftast ute i fält så hon syns för det mesta aldrig till).
Jag kan känna mig extremt kvinnlig ibland. Dels att jag kan klä mig i kjol eller klänning och vara mer eller mindre sminkad och dels att jag allt som oftast inte har en aning om vad/vem som åsyftas när det pratas vid fikabordet. Jag gillar kläder, skor, inredning, växter, böcker, film, träning och sådant (förutom samhällsfrågor, aktuella världshändelser och annat viktigt). Bara träningen kan jag få med mig någon att prata om.
Det finns förstås en massa annat som är speciellt med att jobba i en manlig värld, men det var det vi kom att diskutera då.
Först senare kom jag på att jag faktiskt bara träffar män i och med att jag även bara har män hemma. Det är inte helt enkelt och kan även vara lite ensamt. Jag hoppas dels att det ska göra skillnad att få en kvinnlig kollega och dels att jag ska orka mig utanför hemmets väggar och träffa tjejer på andra ställen. Det blir nämligen lite torftigt när det är så ensidigt.
