Mera Corona
I natt har jag fått sova ganska gott och framförallt ganska länge. Allt som oftast ligger jag i underkant mot vad jag behöver. Nu fick jag sova ut. Det enda som har stört sömnen har varit sjukdomskänslan i kroppen. Samma känsla som jag försökt ignorera ett tag.
På morgonen satte jag på morgonprogrammen och nyheterna och tittade till dess de tog slut. Det som skrämmer mig just nu är att de berättar att det inte behöver vara någon feber eller hosta inblandad för att det ska vara Corona. När jag tänker tillbaka så kan jag ha haft symptom i ett par veckors tid, men eftersom det är sådant som jag så ofta dras med har jag liksom inte reflekterat över det. Förrän nu.
Jag har varit mig på kurs och på resande fot för ett par veckor sedan. Hemresan i ett så gott som fullsatt flygplan kändes inte jättebra. Eftersom jag inte direkt reflekterat över om det jag dragits med skulle vara just Corona har jag ju varit såväl på jobbet som vanligt som ut och ätit lunch på stan och så. Jag kan alltså ha gått runt och smittat folk i min omgivning utan att jag varit medveten om det! Det gör mig rädd.
På min arbetsplats finns personer inom det som räknas som riskgrupper. Flera av dem är på jobbet som vanligt. Inom vårt företag är känslan mer att företaget går före hälsan. (Det andra företaget på samma arbetsplats har lite andra värderingar, känns det som och är dessutom betydligt mer strukturerat än vad vårt lilla är.) Visst måste ett litet företag se till så att det klarar en sådan här påfrestning, men samtidigt är det inget att rädda om personalen far illa och till slut flyr.
Jag är riktigt orolig över om jag smittat någon på jobbet - allra helst någon inom riskgrupperna. Samtidigt mår jag riktigt dåligt över att ena chefen inte tycker att jag har rätt att vara hemma nu för att jag inte har riktigt tydliga symptom som hög feber (vilket jag i stort sett aldrig får) eller skrällande hosta. Ont i halsen, ont i huvudet, tryck över bröstet och sjukdomskänsla är ju inget som syns utåt.
Den kollega som gick hem under onsdagen tog med sig jobb och räknar med att jobba hemifrån. Från den andra kollegan lät det som att han tänkte jobba hela helgen. Det är också något som skrämmer. Ska det bli någon slags normaltillstånd att de anställda ska jobba under helger kommer jag inte att bli kvar här utan söka mig någon annanstans.
Den ena av cheferna har passerat pensionsgränsen och håller på att trappa ner på jobbet. Han jobbar ett par, tre dagar per vecka och delvis av den tiden hemifrån så att det inte är säkert att man ser honom alls under hans arbetstid. Det känns som att kulturen på arbetsplatsen håller på att förskjutas till något annat än det var när jag anställdes.
Kanske är det bara pessimism från en sjukling som visar sig just nu. Kanske är det verkligt. Jag vet ärligt talat inte. I nuläget tänker jag försöka släppa alla tankar på jobbet, bara vila och låta min sjuka kropp få hämta kraft. Förhoppningsvis är jag på benen inom kort.
