Bakslag
Jag har varit tyst ett tag nu. Det beror helt enkelt på att jag inte orkat skriva något. Jag upplever ett bakslag i mitt tillfrisknande.
Under hösten började problemen med att vi fick en kollega som dränerade mig och alla andra på energi. I december fortsatte det med mitt njurstensanfall och efterföljande slang de följande åtta veckorna. Jag hann inte ens läka ihop ordentligt förrän Förkylningen med stort F slog till. Trots att det gått många veckor så går jag fortfarande runt och hostar och kraxar, även om jag bara var hemma lite drygt en vecka.
Mitt immunförsvar är helt under isen. Min självkänsla har tagit stryk av så väl hälsan som av att bli utskälld några gånger. När orken tryter går det liksom inte att värja sig. Jag förstår rent intellektuellt att det handlade om en ”skadad” människas försök att dra någon med sig, att få skylla ifrån sig, men det hindrar ju inte att hon också lyckades i sina försöka att förstöra för mig, att jag inte hade orken att helt slå det ifrån mig. Samtidigt så är det flera stycken på jobbet som tycker att det inte alls är så de uppfattar mig, snarare tvärtom. (Tack och lov för dem!)
Sömnen har varit problematisk den senaste tiden. Inte kommer det att bli bättre när sommartiden slår mig i skallen med sin slägga heller.
För ett par veckor sedan uppkom dessutom ett oväntat problem. Vi fick en större sittgrupp i fikarummet på jobbet med tillräckligt många sittplatser så att alla får plats. Tyvärr medförde det att vi nu sitter i en stor fyrkant och hojtar tvärs över rummet. Det är som att sitta i stormöte på varenda fikarast. Ofta är det som ett muller av dessa manliga röster. Det riktigt sjunger i huvudet på mig som om det var en stor gonggong som låg som en ljudmatta över allt. Så snart jag orkar ta itu med det kommer jag att ta upp frågan på jobbet. Vi måste få sitta i mindre konstellationer om jag ska orka. Jag tycker mig även se att andra påverkas, även om de inte inser av vad. Det är liksom allmänt ”omysigt”.
I fredag tog jag upp med mina båda chefer att jag inte mår bra. Den ena på plats på jobbet, den andre fick veta per telefon. Jag gjorde en egen åtgärd också, med den då närvarande chefens godkännande, genom att ta itu med ett av de småprojekt som ligger och pockar på min uppmärksamhet. Jag sa ifrån att jag måste få rensa bort detta för att orka lägga energi på de större saker vi har framför oss. Det finns även alltför många saker som är beroende av någon annans medverkan. Att inte kunna påverka sin egna tid är en ofantlig energitjuv.
Sammantaget är jag alltså på kraschkurs, men drar hårt i nödbromsen nu. Det är sådana här gånger jag skulle behöva en större plånbok så att jag skulle kunna gå ner i arbetstid och kunna få den återhämtning jag så väl behöver!
