hittakatarina.blogg.se

Det har gått ett par veckor, men känns som mer sedan jag skrev förra gången. Jag blev av med slangen och kände att jag fick livet tillbaka.

 

Till att börja med handlade livet fortfarande om njuren och framförallt om hålet efter slangen. Jag hade en stor kompress bak på ryggen. Så småningom bytte jag till en mindre för att nu bara ha ett skyddande plåster där bak på sidan. Första gången jag fick en glimt fick jag en lätt chock - jag hade fått en grop! Det var som att det var en extra navel bak på ryggen. Jag började fundera på om jag måste operera bort den där kratern. Ganska snart insåg jag ju att det handlat om att min hud försökt läka ... och läka ... och läka under åtta veckors tid. Självklart hade den då lyckats generera en massa extra hud. Sedan dess har gropen minskat. Jag får se längre fram om den försvinner av sig själv, om det är något som stör eller om jag måste åtgärda. Smärtan är i alla fall borta, liksom klådan som varit där. Det känns som huvudsaken just nu.

 

Redan under tiden jag gick med slang kände jag en förkylning som låg och lurade, men jag lyckades hålla den ifrån mig. Veckan efter hade vi ett viktigt möte på jobbet som vi laddade till. Det var långt och intensivt. På natten efter mötet vaknade jag med en ond hals. Nästkommande dag kände jag hur tungt det var att ta sig upp, men åkte ändå och jobbade. Jag hade en massa att fixa efter mötet dagen innan. Det var möte för ett annat projekt också. Jag kan inte påstå att jag tillförde särskilt mycket till det mötet.

 

Dagen därpå visste jag att jag skulle ha mejl som väntade som jag behövde ta hand om så jag åkte än en gång till jobbet. Nu var jag så risig att jag direkt informerade cheferna om att jag bara skulle vara där ett kort tag och sedan åka hem och bädda ner mig. Det blev tre timmar innan jag gav upp.

 

På kvällen åkte jag på körövning för att få höra på. Jag satt på behörigt avstånd och lyssnade. Först hade jag bara tänkt vara där en kort stund, men det blev hela övningen, sedan lite efter-kören-surr och slutligen mera surr med en kompis. Det blev sent och jag hade pratat mer med min röst än jag borde.

 

Fredag till och med måndag tillbringade jag under min favoritfilt i soffan. En massa filmer och tv-serier har jag sett. På fredagskvällen var sambon på After Work så då fick pizzerian laga mat och komma hit med den till oss hemmavarande. Jag orkade bara 2/3 av min glutenfria så sambon fick lite nattamat när han kom hem. 

 

Min röst har låtit som om jag lever enbart på whisky och cigg. Det har hela tiden gjort ont att prata. Halsen är svullen och slemmet tjockt. Huvudet är inte vad det brukar vara, kanske inte ont längre, men minskad ork och tankeförmåga uppvisar det helt klart.

 

Den dagen förra veckan när vi haft det långa viktiga mötet så släppte spänningen, jag pustade ut skulle precis in till fikarummet för eftermiddagsfika. Vår nya kollega kom förbi och jag sa några ord. Hon blev tvärförbannad och sa att det var alldeles för sent att vara trevlig och framhöll att det var mitt fel att hon hade haft det förjävligt på jobbet. Min andra kollega kom dit och hörde det mesta av vad hon spydde ur sig. När fler personer kom sa jag att det varken var rätt tid eller rätt plats för en sådan diskussion.

 

Den andra kollegan sa efteråt att han inte fick höra något sådant från henne, utan det var bara mig hon gav sig på ... OCH ena chefen. DET hade inträffat veckan tidigare. Den gången hade det handlat om att jag, chefen och en till hade suttit vid fikabordet och pratat om något och att hon inte hade bjudits in till samtalet! Chefen hade svarat med att hon ju suttit med mobilen, tittat ner i den och suttit och småfnissat för sig själv. Han hade talat om att det verkade som att hon villevara i fred. Frågan är också varför hon skulle bjudas in till samtalet? Hon brukar ju ändå bryta in i alla samtal annars oavsett vad det handlar om. Om hon nu var så angelägen just den gången kunde hon ju gjort som hon brukar.

 

Dagen jag gick hem från jobbet stannade jag till hos kollegorna och chefen för att tala om att jag skulle hem och lägga mig. Jag sa även hej då till nya, numera före detta, kollegan som jobbade sin sista dag och gick för att klä på mig alla lager kläder jag skulle ha på mig hem. Hon kom då och ställde sig utanför min dörr och skällde än en gång ut mig för att jag var så jävlig och att det var ”något jag behövde tänka på så att inte nästa som kommer får det lika jävligt”. (Tack för den, det sista du säger...) I och med det traskade hon iväg för att åka på lunch (klockan var då ca 11 på förmiddagen). Tvärs över korridoren satt andra kollegan och ena chefen. Jag stack in huvudet och talade om att jag än en gång fått en utskällning och fått höra att det var mitt fel. ”Ta inte åt dig”, sa kollegan. ”Det är ju inte så lätt, men vet att vi är på DIN sida”, sa chefen.

 

Om jag får gissa så handlar det om att jag inte pratat med henne så mycket. Att jag inte pratar så jättemycket med NÅN spelar visst ingen roll. Orsakerna till att jag inte pratat så mycket med henne är två - dels reagerar jag alltid med tystnad gentemot personer som är översittare och alltid i alla sammanhang ska ha sista ordet, inte lyssnar och bara kör över alla (som hon), dels har jag haft svårt att vara naturlig när jag vetat vad alla andra tyckt och tänkt om henne (de har avskytt henne). Som person är jag oftast ganska tystlåten i större sammanhang. Ibland kan jag märkas lite mer, men det är undantagen.

 

Igår skulle jag in och jobba tänkte jag. Bilen startade inte så jag fick stoppa i batteriladdaren och vänta en timme. Redan innan visste jag att jobbet skulle ut och käka på lunchen med, nu före detta, kollegan. Jag hann jobba en dryg timme innan det var dags. 

 

På lunchstället satte jag mig längst ifrån alla (två personer skulle komma senare). Dels för att jag verkligen inte vill ha något med människan att göra. Hon har bränt alla broar som skulle kunna finnas. När den femte personen kom gick vi och hämtade mat. Han satte sig mitt emot mig hellre än bredvid henne. Vi pratade (jag ytterst lite) och käkade. Hon fick både blomma och presentkort av cheferna. (När sambon hört att vi skulle ut och käka med henne uppbrast han ”men så gör man ju inte med nån man har sparkat!”.) Att hon fick en massa är ju egentligen än mer konstigt. Min gissning är att cheferna har dåligt samvete över att de är så himla glada över att bli av med henne. Min andra kollega sammanfattade det ganska bra med sitt ”Äntligen kan man få lite lugn och ro!”, när vi återvänt till kontoret.

 

Det visade sig att jag inte alls orkade jobba igår. Efter fyra timmar var jag fullständigt utmattad så jag packade ihop och åkte hem (eller nå ja, jag såg upplösningen på dagens tävling på skid-VM).

 

Idag sitter jag än en gång hemma under filten med min whiskyröst och tycker synd om mig själv. Jag längtar efter att få vara frisk. Det kunde väl ändå få räcka nu?