hittakatarina.blogg.se

Jag kom för en stund sedan på en sak till som min chef sagt som jag reagerat på. Den gången agerade jag inte, Det var tidigare i vinter, kanske en månad innan det jag skrev om häromdagen. Jag kom till jobbet som vanligt någon gång mellan åtta och halv nio (vi har flextid). Medan jag stod i mitt rum och hängde upp jackan kom chefen förbi. Just den dagen hade jag naglar i en klart lysande röd färg. Han stannade till och hälsade. Det var inget konstigt med det för det brukar han göra. Det som jag däremot reagerade på var att när han uppmärksammade mina naglar och sedan lät blicken glida ner mot fötterna (inpackade i vinterskorna) och frågade närmast lystet om jag hade samma nagellack på tånaglarna också. Vid tillfället skämtade jag bara bort det med något om att det inte behövs när ändå ingen ser dem. Samtidigt kände jag mig smutsig och lätt äcklad. Nu skulle jag vilja säga att han inte har med mina tånaglar eller något annat på min kropp att göra! 

 

Jag skulle så gärna kunna klä mig som jag vill utan att behöva utsättas för lystna karlar! Vill jag gå i urringat ska jag få göra det utan någon dreglade slusk ska bli flåsande närgången! Precis som jag skrivit tidigare så är jag inte vacker, men bröst och ben verkar räcka för många karlar. Det verkar som att de förvandlas till grottmänniskor så snart minsta lilla av min kropp exponeras. Det har gällt från fjortonåringar till gubbar, både i min nu mycket manliga värld och i väldigt stor utsträckning i min föregående mer blandade miljö.

 

Inte vet jag hur andra kvinnor har det, om det är lika för alla. Det har inte varit något jag har diskuterat med dem. Samtidigt har jag svårt att tro att det bara gäller mig. Kanske är det så att det är så här allmänt, men att vi alla reagerar olika på det. Oftast tycker jag att det är ganska eller till och med mycket obehagligt.

 

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag faktiskt har utnyttjat fenomenet. Dagar när jag inte varit på topp av ett eller annat skäl så kan jag ha haft en djupare urringning än normalt - då har jag sluppit blickar i ansiktet och jag har liksom kunnat styra bort uppmärksamheten någon annanstans. Jag blir osynlig även om min kropp inte blir det. 

 

Ända sedan jag var i 25-årsåldern har medvetenheten om blickarna på min kropp styrt mina klädval, på alla mina arbetsplatser. Jag har valt bort och klätt ner mig i många år. Detta säger jag trots att jag ofta går i kjolar och klänningar. Min kropp är bara en kropp. Det borde inte ge mer reaktion än ett, jaha, på sin höjd. Väljer jag att gå i kortkort så borde jag få göra det. Väljer jag något snävt och/eller urringat upptill borde även det fungera smärtfritt.

 

Kanske kommer jag någon gång ta striden det skulle innebära att klä mig hur jag än behagar alla dagar. Det är bara det att det faktiskt skulle innebära en strid. Jag skulle behöva rusta mig för att orka kampen för min rätt att få vara hur mycket eller lite kvinnlig jag vill. Vill jag ha röda tånaglar mitt i vintern ska jag få ha det utan att någon ska kommentera det! Vill jag visa halva brösten (i och för sig föga troligt) så ska jag få det! Jag vill bara få vara! Låt mig!