hittakatarina.blogg.se

Jag skrev i förra inlägget att jag dragit ner på tempot och nästan inte gör något förutom jobbet. Så har det varit ända sedan jag gick upp till heltid för fyra veckor sedan. Jag försöker se till att bara vara alla vardagskvällar, men det finns ett undantag...

 

Det här är något som jag egentligen pratat om från och till under många års tid, men det har inte stämt förrän nu. Jag har börjat i en kör!

 

Egentligen är det väl inte helt klokt att börja med något just nu när jag precis ändrat arbetsmängd, men det kändes för lockande för att inte hoppa på det. Det började med att en vän pratade om den här kören och hur hon var intresserad. Vi hade pratat om det redan för 1,5 år sedan, men de har bara intag på höstarna. Förra hösten var det verkligen inte läge för något för mig. Tyvärr kunde inte kompisen börja nu i höst heller på grund av att hon skulle vara borta så mycket och missa en massa övningar. Jag blev ändå så nyfiken så jag kontaktade körledaren via mejl. Hon är en gammal kollega till min sambo så jag är lite bekant med henne. Vi börjar i morgon - kom, svarade hon.

 

Kören är en kyrkokör för kvinnor. Övningarna är varannan vecka, vilket är en förutsättning för att jag skulle hoppa på den. Första övningen var första veckan i september.

 

Jag kände inte någon i kören, men blev bekant med en annan nykomling ganska omgående. Några få har jag lärt mig namnen på och ytterligare några till känner jag igen till utseendet vid det här laget. Fortfarande kan jag inte påstå att jag känner någon, men det kommer väl.

 

Vid första övningen fick vi höstens schema. Det visade sig att det ingick en kördag redan en lördag i september och en hel körhelg i november. Två gudstjänster och en julkonsert väntar också. Varje körövning är två timmar lång med en kort paus på mitten. Första körframträdandet är nästa helg så vi kastade oss in i övandet direkt. Dessutom fick vi redan första övningen börja öva på adventssånger. Andra övningen kom ytterligare några sånger till.

 

Lördagen efter hade vi vår tredje övning. Då fick vi ännu några sånger till vårt adventsframträdande. 

 

Jag sjöng i barnkör från klass 2 till och med klass 6. Efter det hade jag uppehåll från körsjungandet under några år innan jag började i en ungdomskör. Sedan kom ytterligare ett hopp och jag började i en kör för unga vuxna. När den kören upphörde upphörde även mitt liv som körsångare. Det är över tjugo år sedan.

 

När jag började nu var jag osäker på vilken stämma jag borde sjunga. Tidigare har jag varit förstasopran, men eftersom jag inte sjungit "på riktigt" på så många år visste jag inte om jag var kvar där uppe. För många år sedan konstaterade en logoped att jag pratar några toner lägre än vad jag egentligen borde med resultatet att jag låter lite hes när jag pratar. Frågan är om det även har påverkat min sångröst.

 

Jag tror att jag fortfarande är förstasopran (det är alltså den ljusaste av stämmorna), men jag är rejält ringrostig. Omfånget är inte så stort och jag har en väldigt kraftig skarv i rösten när jag går neråt. Går jag nedanför skarven fastnar jag i mullret och tar mig inte därifrån. Uppåt måste jag också jobba mig för att nå. 

 

När jag kommit hem efter första övningen och jag nämnde att jag sjöng sopran1 så sa sambon "jag trodde du var alt... för du är ju allt för mig!". 

 

Det har hänt en del på tjugotalet år. Stämmorna läggs ut på Dropbox (en molntjänst) som små ljudklipp. Det är för att vi ska kunna öva hemma mellan körövningarna. Jag antar att det är en förutsättning när det är så få övningar.

 

Kördagen i lördags hade vi vårt tredje övningspass. Till efteråt hade vi en fått veta att vi skulle ha med oss rörliga kläder och vattenflaska. Någon påpekade att en sport-bh till "kompisarna" också var på sin plats. Först när övningarna var över och det var dags fick vi veta. Vi skulle köra Zumba! Jag kände mig smidig som ett kylskåp. Det var svårt, snabbt och jättekul...men helt fel för mig. Jag var fullständigt utpumpad när jag kom hem. Även på söndagen kände jag hur påverkad jag var av den höga pulsen. Kroppen bara skrek NEJ! åt mig. Det tänkta gympasset på söndagen fick stryka på foten.

 

Jag fick alltså ett väldigt tydligt bevis på det jag egentligen redan visste - jag ska verkligen inte göra något som får pulsen att sticka i höjden just nu. Det klarar inte min kropp. Till och med på måndagen kände jag av lördagens Zumbapass. 

 

Jag kan tänka mig att testa Zumba i framtiden, men nu håller jag mig till lugna aktiviteter tills kroppen har hunnit i kapp. Skynda långsamt. Det får räcka med kören!