Stark och svag
Har en semesterdag jag tagit ut så här under höstlovet. En mycket välbehövlig dag. Jag behöver mer återhämtning än vad bara en helg ger. Detta är alltså precis vad jag behöver just nu.
Jag såg ett inlägg på Instagram från någon träningssida för några veckor sedan. Det handlade om att varje motgång och svårighet du möter gör dig starkare jämfört med de som bekymmerslöst går genom livet. Som illustration på inlägget var det en ganska smal person som gick den raka vägen och en riktigt biffig person som tagit sig över knölar, piggar, taggtråd mm.
Min tanke när jag såg det där var att det ju kan gå åt båda håll när man möter motgångar. Någon sa till mig för ett tag sedan att det helt och hållet handlar om hur man väljer att möta svårigheter som är det viktiga. Jag kände att det var ett ganska naivt synsätt. Lite som att "bara du är glad så blir det inte så illa!". Det denna människa alltså talade om för mig var att det var för att jag tog saker fel som jag gått i väggen ett par gånger.
Jag känner mer att varje människa har en gräns för vad man tål. En del människor tål mer, andra mindre. Visst tror jag att en del törnar hör till och att de gör att man kan växa och utvecklas. Samtidigt om vägen blir för gropig och svår så behöver man använda alldeles för mycket av sin energi till att parera istället för att ta sig framåt.
Att bli utmattad handlar så mycket om att man under alltför lång tid har parerat livet samtidigt som man kämpat sig framåt. Tiden det handlar om är olika från person till person. De hinder man möter likaså. Det är inte för att man är svag utan för att man är stark nog att fortsätta trots att alla signaler säger Bromsa!, Sakta ner! eller Stopp!.
Om det ett tag är så att mindre motgångar kan göra en stark så tror jag att stora motgångar istället kan knäcka en. Tänk hur när en liten kvist knäcks från ett träd och trädet läker ihop skadan omkring såret och jämför det med hur en större gren som knäcks kan fläka upp en hel trädstam. En sådan skada blir betydligt tuffare att läka och trädet behöver väldigt lång tid för att återhämta sig från det. Vissa träd klarar inte ens av skadan. Även människor kan helt gå sönder om en motgång är alltför stor och tung att bära. De behöver åtminstone lång tid att läka efter en större motgång.
En annan liknelse är den om hur vattnet urholkar stenen. Varje liten droppe var för sig skulle inte göra så stor skillnad, men det är alla vattendroppar tillsammans som gör att även en hård sten till slut inte kan förbli opåverkad. Att år ut och år in ständigt nötas gör till slut en grop. Människor som möts av små motgångar igen och igen kommer till slut inte att kunna stå emot. Allt nötande ger gropar i oss också till slut. En eller två små motgångar är en sak, men samlar man på sig alltför många så blir också det för mycket för någon att hantera. Ordentligt med tid för återhämtning kommer att behövas även i det fallet.
Jag vet inte hur många inom vården som sagt åt mig att jag är stark och att det är just därför jag hamnat där jag gjort. Jag har förmågan att pressa mig hårt och sedan ännu lite hårdare och sedan ytterligare en bit. Just nu ser jag att jag hamnat i samma sits återigen alltsedan vårens sjukdomsperiod, men försöker lyssna till de signaler som skriker högt i mig. Jag bromsar så det slår gnistor och hoppas att det ska göra att jag kommer ner i en rimlig nivå av belastning.
Sammantaget är frågan om stark eller svag i motgång inte en fråga om svart eller vitt. Det är väl snarast en glidande skala. När vi mår bra klarar vi större motgångar än när vi inte mår bra. Jag mår inte bra och har inte gjort det sedan innan vårens sjukdom. Hoppet är att jag till både kropp och själ ska kunna återhämta mig och bygga upp mig igen och återigen få känna mig frisk.
