hittakatarina.blogg.se

Insikterna kommer slag i slag. Jag har länge vetat att jag inte är en värmeälskande person, snarare tvärtom. Igår var jag in på SVT Nyheters app. Där finns det en film under rubriken Sommar och hälsa: "Överhettad kropp? Detta är varningssignalerna". Jag kände igen mig så mycket i det som tas upp i filmen.

 

På jobbet känner jag av symptomen var och varannan eftermiddag. Som jag skrev i föregående inlägg så blir det ruskigt varmt på kontoret, så varmt att jag kan känna att jag får svalka inne hos chefen med en termometer på skrivbordet som visar 27 grader eller mer.

 

Ju längre dagen går desto rödare blir jag i ansiktet och jag känner hur kinderna hettar. Jag svettas inte. Mest troligt för att jag inte lyckas få i mig tillräckligt mycket vätska föra att kunna svettas. Kanske är det också att det saknas tillräcklig med salt i min kropp för att svettproduktionen ska kunna påbörjas. Min kost är normalt sett ganska saltfattig. Det har jag med omedelbar verkan ändrat på. Sedan igår har jag börjat salta min mat betydligt mer. 

 

Så länge jag kan minnas har jag varit den som sökt mig till skuggan. Jag har inte kastat mig ut i solen för att "pressa". En stund i solen står jag ut, men efter en stund hamnar jag i skuggan. Kanske finns det en orsak också till att jag så gärna badar - i vattnet kan jag hålla mig tillräckligt sval för att orka med även den varmaste temperaturen. De få utlandssemestrar jag varit på har jag kanske befunnit mig i vattnet 5-6 timmar per dag. Först på kvällen har solstolen lockat.

 

Jag har länge varit övertygad om att det är värmen som orsakat två väldigt jobbiga saker i mitt liv. Första gången var när jag var gravid med mitt barn. Jag var i 20:e veckan och vi hade en 50 mils bilresa framför oss. Det var högsommar och bilen vi färdades i hade ingen AC. Några år tidigare hade vi plockat bort den tidigare ägarens innetermometer för att inte veta hur varmt vi hade det - vi ville inte veta. En temperatur på 68-70 grader var inte ovanligt. Denna bilresa var alltså varm. Solen gassade och vi körde rakt mot solen. Jag mådde verkligen, verkligen inte bra.

 

När vi kom framtill resmålet visade det sig att jag hade börjat blöda från underlivet. Efter några timmar kom vi till en gyn.akut där vi fick tillbringa några skräckfyllda timmar. Till slut efter ett långt tag fick vi först höra barnets hjärta. Barnet levde! Så småningom fick vi även göra ett extra ultraljud och kunde se det lilla livet röra på sig. Det som orsakat blödningen var enligt läkaren vi träffade där att moderkakan satt långt ner. Vårt barn klarade sig och är idag en stor kille på tretton och ett halvt år.

 

Den andra händelsen som varit minnesvärd på ett mycket dåligt sätt var ännu en resa. Denna gången var det en bussresa på ca 6 timmar i en buss där ventilationen gått sönder. På samma sätt plågades jag resan igenom. Jag hade hamnat på bussens övre plan vid den stora framrutan. Solen gassade och temperaturen steg snabbt över det behagligas gräns. Jag tog mig ingenstans. Det fanns ingenstans att fly till. Jag satt där jag satt - timme ut och timme in. Den lilla dryck jag troligtvis hade med bör att tagit slut ganska fort (jag kommer inte ihåg mer än plågan).  Normalt sett när jag gjort den resa i andra sammanhang har jag haft med lite att äta och dricka, men bara tillräckligt så att jag inte skulle behöva använda mig av bussens toa utan skulle klara mig fram till busstoppet halvvägs in på resan.

 

Några veckor efter den ohyggligt otrevliga bussresan visade det sig att det lilla början till liv jag burit på inte längre levde. Jag vet inte om det hänger ihop, om embryot skulle ha utvecklats till ett barn eller om det var annat som spelade in, men jag har i alla dessa år burit på en skuld att jag ska ha orsakat detta embryos död i och med den helvetesresan. Det är ett tungt ok att bära.

 

Jag ska i alla fall ta hand om mig kroppsligt med salt och vätska nu så får jag se om jag därigenom ska klara värmen lite bättre. Ibland behövs lite nya insikter för att man ska se var felen ligger. För mig kom de via SVT Nyheters app och via 1177:s hemsida som jag tittade på inför en utlandssemester vi ska på om några veckor. Nu kan jag sätta ord på det jag känt i alla år, men inte vetat vad det berott på - utöver värmen då. Att jag nu insett att vätska och salt behövs för att stå ut i den miljön.

 

Förhoppningsvis ska jag när kropppen mår bättre även kunna se till att knoppen också ska må bättre. Jag ska återigen sikta mot mitt friska jag. Medlen är både via att ta hand om kroppen och via bromstillslag på jobbet. Nu vänder jag skutan rätt igen och seglar mot en drägligare tillvaro. Snart nog kommer semestern också.