Sommar och höst
Tänk vad tiden går! Det är som om allt bara rusar förbi. Nyss var det juli. Nu är det i slutet av september.
Jag fick semester när vädret slog om och blev dåligt. Sedan hade jag i stort sett fyra veckors semester i halvtaskigt väder. Hur det var ute stämde ganska väl med hur det var inne i mig - grått. Några dagar glimtade det till och kändes bättre, men ganska många grå dagar blev det. Jag var så pass sliten att det kändes som att de tre första veckorna bara var till att landa. Det var först mot slutet av min semester som jag kände att jag kunde få verklig återhämtning. Jag fick tack och lov ganska trevliga dagar där mot slutet. Det var så dags då, men jag hade gärna haft det så hela semestern.
Jobbet var jag riktigt osäker på. Det hade varit så tungt alldeles innan semestern. Ville jag vara kvar? Vad skulle jag göra istället? Vad har jag att tillföra någon annanstans? För första gången på länge var jag allvarligt på väg att söka mig till något annat. Både självförtroendet och självkänslan var nere för räkning. In i det sista visste jag inte hur jag skulle göra. Det fanns jobb jag kunde ha sökt, men valde att inte söka för att det trots allt är det här jag gillar att hålla på med.
När det var dags att börja jobba kände jag att jag hade behövt tre veckor till för att kunna komma utvilad tillbaka. Nu blev det istället så att jag fick försöka ordna någon form av återhämtning samtidigt som jag skulle komma igång med jobbet. Det har varit tungt. Jag har slitit riktigt ont. Känslan att komma hem och bara vilja gråta för att jag inte orkar mer har jag haft flera gånger.
Augusti bara försvann, september likaså. Vart tog de vägen? Ja, september är ju ett par dagar till, men ändå. Det var sommar och helt plötsligt så var det inte det och det blev alldeles gult och rött och höstlikt ute.
Jag har flaggat och viftat och varnat på jobbet att det är inte bra nu. Från första början på jobbet har jag sagt att "det är lugnt att lägga på mig jobb så länge jag säger att det är lugnt. Jag säger till när det blir för mycket." NU har jag sagt till.
Mina kollegor vet också att jag är sliten. Jag har börjat be mer om hjälp med sådant som inte måste ligga på mig som specialist.
Tyvärr fungerar inte mina signaler så bra som jag hoppats. För några veckor sedan var jag på ett möte där tre av oss satt på plats och två satt på distans. Det var fredag eftermiddag. En av de andra som satt med var min ena chef. När mötet startade säger han som kallat dit oss till mig att "du kan väl skriva protokoll". Det är det normala när man är enda kvinnan i ett sammanhang att bli ombedd. Jag svarade att "nej, jag har inte tid att få ihop något under nästa vecka". "Jo, gör det!" sa min chef. Då var det ju bara att sätta sig för jag kunde inte börja säga emot med alla de andra närvarande.
Veckan därpå var det så illa att jag grät en skvätt på jobbet. Jag jobbade på, men talade om att protokollet skulle få vänta. "Nä, det går inte. Det måste ut." sa chefen. Jag svarade att jag hade verkligen inte tid att göra det och att jag faktiskt sagt det på mötet. Chefen framhärdade att det inte kunde vänta och att han hade tyckt att det vore bra för mig att få in vanan på det, att det inte var så betungande och en massa annat. Jag svarade att det visst var betungande om det är en sak som också måste göras samtidigt som allting annat man har att göra. Han visste att jag samma fredag tagit på mig ett jobb som skulle utföras nästkommande vecka.
Det slutade med att chefen skrev ihop protokollet. Detta efter att jag påpekat just det som står här ovanför att jag säger till när det blir för mycket och att när jag säger nej så menar jag NEJ och säger jag stopp så menar jag STOPP och att de måste vara tillräckligt lyhörda att höra det. (Jag menade att jag inte kan ryta till bland folk utan måste kunna säga nej och stopp och att de ändå ska förstå att det är på allvar.) Först då verkade han ta till sig mina ord. Samtidigt visade det på hur dåligt de lyssnar på vad som sägs. Jag har periodvis haft väldigt mycket att göra och varit illa ute, men så här har det inte varit på den här arbetsplatsen innan. När det kommer till sin spets fungerade inte det jag hela tiden sagt att ett nej är ett nej.
Den arbetsuppgiften kunde jag alltså komma ifrån, men det finns oerhört många till som ligger över mig. Inte blev det bättre av att jag fick ont i halsen under fredagen och fick gå hem efter halva dagen. Än idag vet jag inte om jag haft covid-19 så jag måste ju bete mig som om jag inte haft det. Det är på gott och ont att ha gått hem. Jag får mer tid för återhämtning, men jag får mindre tid att göra mina arbetsuppgifter. Halsen känns fortfarande av så idag och i morgon lär jag bli hemma åtminstone.
Eftersom jag känt att det inte går längre så har jag kontaktat sjukvården. På onsdag ska jag träffa en läkare. Vi får se om det kommer något ur det läkarbesöket.
Utan att veta vad som är sant eller inte, om jag haft covid-19 eller inte så har jag läst om många som har haft konstaterad covid-19 som har fått utmattningssymptom efteråt. Att kroppen har reagerat på ett flertal konstiga sätt som de kopplar till viruset och att hjärnan har påverkats för många. Jag vet inte om det är virusrelaterat, hänger ihop med sköldkörteln eller kanske kan vara något med hormoner eller brist på det, bara att jag inte mår bra sedan vårens långvariga sjukdom.
Just nu har jag min framtid lite öppen. En sak har jag klar för mig och det är att förändring krävs. Jag vill inte leva ett liv på gränsen hela tiden. Något måste göras. Jag är inte framme vid något beslut än, men det kommer. När det kommer meddelar jag det här.
