Från vinter till nu
Som så många gånger förr har tiden rusat förbi. Det känns som att det nyss var kalla vintern. Nu sticker allt möjligt upp ur gräset i fjolårets dåligt rensade rabatt. När hände det? Vad hände med alla veckorna däremellan?
I januari blev min sjukskrivning utökad till 75 % och har så varit sedan dess. Från början var det tänkt att jag skulle jobba 4 av 5 dagar per vecka för att få en extra vilodag. Det blev bara så en vecka. Alla nästkommande veckor har jag jobbat två timmar per dag, fem dagar per vecka. Det är ett mycket märkligt liv att köra till jobbet, göra mina uppgifter under två timmar och sedan köra hem.
Den rehabkoordinator som jag går hos har poängterat många gånger att jag ska ha minst fem minuters paus per timme. Med det i huvudet så har jag sett till att gå och fika med övriga lite drygt en timme in av min arbetstid. De flest fikar 20-30 minuter på förmiddagen. Eftersom jag jobbar en halv förmiddag så tar jag hälften av det. Sitter jag längre på rast så stannar jag motsvarande längre på jobbet.
Både på jobbet och när jag pratar om det så låter det så otroligt fjuttigt att jobba två timmar. När jag säger något om det så känns det helt absurt att bara jobba två timmar per dag - jag är ju van vid att kämpa mig igenom en heltid och komma hem helt utslagen under många års tid. Det är det normala. Samtidigt vet jag ju att jag efter dessa månader med en arbetstid på två timmar så är det är vad jag egentligen mäktar med just nu.
När jag kommer hem på dagarna så är det som att fällgallret går ned, vaktmästaren lämnar området och kastar bort nyckeln till min hjärna. Från att ha varit en ganska intelligent person så sänks min IQ med en fjärdedel eller så. Komplicerade sammanhang, som jag en kortare stund per dag lyckas få ihop, blir helt plötsligt omöjliga att förstå. Jag hänger inte med. När folk pratar omkring mig kan kopplingen mellan mina öron och min hjärna gå förlorad. Jag kan inte tyda ens enkla meningar. Två timmar har verkligen varit vad jag klarat av.
Från vårdens sida så var det från början sagt att det i mitt vårdprogram skulle ingå samtalskontakt (med kurator, psykolog eller så beroende på mina besvär), fysioterapi (sjukgymnastik) och rehabsamtal med rehabkoordinator och min arbetsgivare.
Efter fyra månaders sjukskrivning så har jag ännu inte fått någon samtalskontakt. Det visade sig vara kö, senast jag hörde till någon gång i höst, även om det kanske är det jag bäst hade behövt. Samtidigt har det på något sätt varit skönt att åtminstone slippa en sak. Vissa veckor har jag haft såväl läkarbesök som rehabmöte och tid hos fysioterapeuten. Varje av besök har sugit energi ur min minimala energireserv. Dessutom har tid för återhämtning krymp med motsvarande - trots att jag egentligen skulle behöva extra återhämtning.
Rehabkoordinatorn hänvisar hela tiden till en kurva/tidsaxel för utmattning som hon fått från Karolinska. Ungefär som här nedanför (svängningarna till höger ska kanske vara ännu lite större än vad jag har kladdat ner på det där pappret ). Den ska visa hur man normalt sett varierar lite upp och ner i stressnivåer. Vid utmattning går det neråt tills man når botten och man brakar ihop på ett eller annat sätt. Så småningom väder det uppåt, men att det går uppåt och nedåt med lite större spann än vid normalläget och att bakslag kan komma. Det kanske kan liknas vid trappsteg fast med gropar i flera av stegen.
Jag har upplevt att rehabkoordinatorn jagar på mig med all rehab som ska pressas in. Att jag skulle befinna mig någonstans på väg uppför. Själv känner jag mer att jag fortfarande efter fyra månader är kvar i gropen. All tid som pressats in har snarast hållit mig kvar och inte varit något som förbättrat mitt mående. Det har blivit lite bättre på sistone då jag bett om att få ha lite glesare mellan mötena hos var och en av behandlarna. Till läkaren sa jag rent ut att jag vill bara få vila.
För en månad sedan blev jag dessutom förkyld med hosta och förhöjd temperatur (inte så mycket att det räknas som feber). Som vanligt i dessa tider fick jag kolla att jag inte hade covid-19. Det visade negativt förstås - för fjärde gången. Förkylningen gjorde att den lilla ork jag hade minskade till bara en bråkdel. Fyra veckor senare har jag kvar en del hosta och kraxighet, men jag börjar så smått komma till den låga energinivå jag hade innan förkylningen.
Något som kanske också inverkat negativt på mitt tillfrisknande är de direkta effekterna av coronapandemin. Med det menar jag att jag kommer inte kommer hem till ett tomt hus. Min sambo jobbar hemifrån och vår son har periodvis distansundervisning. Alltså blir det lunch och fikapaus, ofta vid olika tider om de båda är hemma beroende på olika scheman. För mig känns det som att det blir mycket spring. Jag äter oftast med en av dem. Det blir en stund där jag ska prata och vara social även om jag egentligen känner att lugnet och tystnaden hade varit att föredra. (Mitt sätt att hantera detta återkommer jag till vid ett annat tillfälle.)
Långhelgen nu över påsk har hjälpt mig något med återhämtningen. Det var fyra välbehövliga dagar. Nätter med ganska bra sömn var en stor del i det, även om helgen avslutades med en katastrofnatt i natt. Jag ska försöka ta mig i säng lite tidigare ikväll för att hjälpa upp det. Som i så många år är sömnen det som jag behöver få till. Hoppas det löser sig ikväll.
