hittakatarina.blogg.se

Det är tisdag vecka 46. Jag är hemma med förkylning. Det vet jag för i fredags blev jag återigen testad för covid-19 och har nu fått negativt besked. Igen. Sist var i våras. Då blev jag riktigt sjuk. Nu är det ganska milda förkylningssymtom med ont i halsen, lite snuva, hosta och nysningar. Orsaken till att jag testades den här gången också var för att jag träffat på en person som testat positivt några dagar efter vi setts och var alltså en av de som smittspårades. Så trots de milda symptomen kollades jag ännu en gång.

 

Det har nu gått nära sju månader sedan jag blev ordentligt sjuk där i våras. Då var jag på riktigt orolig för vad som skulle hända med min familj om jag inte skulle klara mig. I över en veckas tid hade jag så ont i bröstet bara av att andas att jag varje kväll var osäker på om jag skulle vara vid liv till morgonen. Då testade jag också negativt för covid-19. Läkaren jag träffade på akuten en kväll under den perioden sa att det inte skulle visa positivt för jag haft sjukan för länge, men "att det inte kunde vara något annat" med tanke på mina symptom.

 

Alltså borde jag känna mig lugn och att allt skulle vara frid och fröjd just nu då. "En liten förkylning gå ju snabbt över..." Om det vore så väl.

 

För några veckor sedan tog jag med mig vår tonåring och åkte för att testa oss för antikroppar. Båda två hade vi varit sjuka under våren. Ingen av oss hade några antikroppar. Detta trots att vårt barn har hostat nästan konstant sedan i maj. Det var bara några veckor mitt i sommaren som det var bättre.

 

För min del är det orken som inte infunnit sig. Jag har sedan maj varit ett vrak. Visst har jag haft bra dagar i sommar (och då varit helt lycklig och sprudlande över det), men mestadels har det varit en kamp. Sett i backspegeln så borde tre av mina fyra semesterveckor ha varit sjukskrivningsveckor i stället. Jag var så sliten att jag inte orkade just någonting. Inte ens insikten hur jag egentligen mådde kom till mig förrän efter tre veckor.

 

Jag hade kämpat i ca 1,5 månad för att bara hålla mig flytande fram till semestern. När jag återgick till jobbet kände jag att något måste göras. Jag har tänkt och tänkt på vad och hur. Det enda jag återkommer till är jag om jag fortsätter jobba med detta heltid kommer braka i väggen igen.

 

För ett par veckor (månader?) sedan läste jag om utmattningssyndrom på en nyhetssida. Där tog de upp om att det enligt statistiken var de personer som jobbar med människor (offentlig sektor - vård, skola, omsorg) ...samt de i min bransch som var överrepresenterade. På något sätt var det inte förvånande utan bara bekräftade min känsla. Jag antar att det handlar om att vi ständigt jobbar mot klockan, att vi alltid har en deadline som ligger  över oss. Jag är alltså illa ute redan från början enligt den artikeln.

 

Med mitt mående och känslan av att hålla på att brytas sönder bokade jag tid hos en läkare i slutet av september. Jag talade om att jag inte klarar mer snart och är nära att gå sönder. Jag berättade även om sjukdomsperioden i april-maj. Slutligen talade jag om att jag funderar på om det kan vara hormonförändringar som gör mig så trött och sliten.

 

Läkaren lyssnade på mig, undersökte mig och skickade mig på provtagning. Han hade (återigen) tolkat det som att jag hade covid-19 i våras och att det nog var kvarvarande symptom som jag drogs med. Det enda han skickade med mig var att han tyckte jag skulle se över min arbetssituation. Vad gällde hormonsitutationen så frågade han om jag hade vallningar (kan jag inte direkt påstå att jag har) och sedan frågade han om jag hade problem med håravfall (ser man mig så borde man inse att det inte är ett problem). Andra eventuella symptom på att jag hamnat i klimakteriet (och som jag faktiskt har) frågade han aldrig om. Det var bara arbetssituationen han tjatade på om och att han skulle avvakta provsvaren.

 

Som vanligt visade provsvaren att jag är i superform. Så har det alltid varit. Oavsett hur sjuk jag är visar alltid alla provsvar att jag är i jättebra form. Det är väl så de t ex missat en gigantisk (så de så småningom uttryckte sig) njursten för ett par år sedan (ända tills de till slut skickade mig till röntgen efter många timmars plåga utan ens något smärtstillande och en rätt snorkig läkares undersökning) och en del andra saker genom åren.

 

Jag fick ett brev där det bara stod att jag skulle avvakta en förbättring. Själv känner det som en långsam väg mot undergången. Ja, eller kanske inte ens en långsam, mer en eskalerande väg mot ett oundvikligt slut.

 

Jag gjorde ett nytt försök att få kontakt med vården. Denna gången via en chattfunktion de startat med i regionen jag bor i, då det är snudd på omöjligt att komma fram på telefontiderna. Jag fick ingen läkartid den vägen, bara en uppmaning att söka mig till psykenheten. 

 

Till slut har jag fått kontakt med en jag fick viss hjälp av för mer än tre år sedan. Då kom förkylningen. Det finns alltså en öppning, men jag har inte kunnat nyttja den än. Jag hoppas att jag äntligen ska få hjälp och bli lyssnad på. De jag tills nu mött har i stort sett bara avfärdat mig. Jag känner mest att de verkar så otroligt okunniga om utmattningssyndrom och hur det fungerar, men även om hormoner och de förändringar som kommer förr eller senare för alla kvinnor.

 

Nu först ska jag bli frisk från förkylningen. Efter det ska jag få till ett möte med henne jag ställer mitt hopp till just nu. Sedan får vi se. Kan hon hjälpa mig eller får jag fortsätta söka? Om du har något tips på hur jag ska gå vidare så tar jag tacksamt emot det!

 

PS (glömde så lägger till 10 minuter senare). Det som alltid händer när jag stressar sönder mig är att immunförsvaret slår bakut och att jag får alla sjukor som kan tänkas dyka upp. Jag antar att det är där jag är just nu. DS