Energislukaren
Jag har funderat på varför jag slitit så ont att jag är i det läge jag är i nu. Det tog inte så lång tid att komma fram till när jag väl tänkte till.
På jobbet har jag haft några större utredningar som jag hållit på med. En av de senaste talade jag redan från början om för beställaren att den skulle ta omkring 6 veckor att göra. Jag fick 3,5. Trots det gick jag med på att göra den med en insikt om att det skulle bli tufft. Det blev ännu tuffare.
Det som gör utredningarna så energikrävande är att jag under hela dagens arbetstid måste sitta koncentrerat och producera. Jag får ingen återhämtning, ingen tid för enklare uppgifter där jag kan hämta kraft. Hjärnan måste hela tiden vara med till 100 % för att komma med bra formuleringar som jag kan föra in i rapporterna jag skrivit. Det är oerhört krävande, ja rent av dränerande.
Det tunga arbetet som skulle göras på 3,5 veckor lämnade jag ifrån mig för en dryg vecka sedan. Efter det kom nästa jobb. Det blev jag klar med i onsdags till lunch. Vid det laget var hjärnan så urlakad att jag inte skulle fixat någon enda sekund till kändes det som. Det var befriande att bara kunna släppa allt och åka hem då.
Jag vet att jag har saker att göra som jag får ta itu med under nästa vecka, men de är inte av den här arten. Det känns bra.
Nu när jag sitter så här finns det lärdomar att dra av det hela. Den viktigaste är att det inte är hållbart att hålla på med att skriva koncentrerat 40 timmar per vecka. Inte ens 35 timmar är rimligt. Kanske kan det vara lämpligt att göra på halvtid, men mer är nog inte genomförbart om man samtidigt ska hålla ihop.
För min del är det något jag får vara tydlig med mot både arbetsgivare och beställare att det inte går att vara kreativ på beställning varje timme på jobbet. Det måste finnas tid för återhämtning även på arbetet. Exakt hur det ska formuleras får jag fila på, men det måste till.
