hittakatarina.blogg.se

I slutet av maj återvände jag till jobbet. Även om jag hade jobbat deltid över en vecka hemifrån till att börja med och en dag alldeles innan jag återvände, kändes det väldigt konstigt att vara tillbaka. Jag hade inte mycket kontakt med någon från jobbet. Eftersom jag var så sjuk och orkeslös skickade jag några sms till chefen för att uppdatera vad som hände. På sin höjd fick jag ett "ok krya på dig" tillbaka. Det var otroligt ensamt.

 

Mina kollegor inklusive chef hade jobbat för fullt under tiden jag var borta. Jag fortsatte med sådant som legat och väntat på mig. Även nu var det ensamt. Många från andra firman i huset arbetade hemifrån eller ute i fält. Mina kollegor verkade lite skeptiska till att vara i närheten av mig. I och för sig hade fysisk distansering praktiserats ända sedan Coronavirusets intåg. Vi satte oss med minst en soffkuddes bredd emellan i fikarumssoffan. 

 

Här hemma hade jag varit utan någon fysisk kontakt under den långa perioden av karantän. Detta i en familj som kramas ganska mycket. Många veckor utan den kontakten var svår och spädde på känslan av ensamhet. Att från det komma till jobbet och mötas av personer som gick omvägar runt mig var inte särskilt trevligt. Det tog några veckor innan det var lite mer som vanligt.

 

Det som har krånglat var att jag försökte jobba från början. Innan påsk var en av mina kollegor hemma en vecka med lättare symptom. Han jobbade hela tiden. På något sätt satte detta standarden. Jag kände att det liksom förväntades att jag skulle jobba. De första dagarna var jag helt utslagen, men efter en helg tänkte jag att det var på väg att vända. Jag försökte och försökte, men bara en av dagarna lyckades jag arbeta en hel dag. Först tänkte jag att jag skulle plocka av min flextid, men när dagarna gick och jag blev sämre och sämre med färre och färre arbetade timmar insåg jag att jag fick behandla det som sjukdagar. Sista dagen klarade jag jobba två timmar innan jag gav upp. Det var då sista veckan i april.

 

I efterhand kan jag inse hur idiotiskt jag tänkte, men när jag var mitt i det kämpade jag på så gott det gick. Jag slet ont när jag försökte trots att hjärnan inte var med mig. Det är inte helt otroligt att mitt agerande förvärrade sjukdomen. Frågan är för vad. Det är bara ett jobb. Mina beställare låg i och för sig på mig, men chefen tackade mig inte direkt efteråt.

 

I och med alla konstiga arbetsdagar så har det varit jättestrulligt att få till min lön efteråt. Det var många och långa samtal till experter på löneprogrammet som arbetsgivaren låt mig vara med på via högtalartelefon. Först till junilönen blev allt korrigerat. Det var också först då jag kunde söka ersättning från Försäkringskassan. Det är också en egen femma - chefen förstår inte att det är hans uppgift att sjukanmäla sina anställda. Detta trots att vi pratade direkt med Fk och handläggaren sa att det är arbetsgivarens ansvar. Som tur var kunde mitt ärende hos Fk gå riktigt snabbt efter det samtalet. Jag fick först ett meddelande om fem veckors handläggningstid, men redan nästa dag kom beslutet och utbetalningen. 

 

Ensamheten på jobbet har blivit allt tydligare efter min sjukdomsperiod. I huset är det mest killar/karlar. Det har kommit till några tjejer, bland annat en i vår firma. Innan stack jag ut som enda kvinnan som var där varje dag. Nu sticker jag ut som enda tanten. Det blev liksom ytterligare en kategori jag skilde mig ifrån när det fylldes på med bara unga tjejer.

 

Jag har dörren stängd till kontoret för att jag ska kunna koncentrera mig på mina arbetsuppgifter. Det har aldrig inneburit att jag vill vara för mig själv hela tiden - bara när jag koncentrerar mig. (Kontorsdörren är av glas så en lätt knackning är allt som behövs.) Mina båda kollegor delar arbetsrum. De gör också allt tillsammans. De går och fikar, äter lunch, promenerar och gör arbetsuppgifter tillsammans. Det är som att de sitter ihop. Jag känner mig ofta som femte hjulet i deras sällskap. Inte blir det bättre av att de allt som oftast pratar om platser och människor som jag inte har någon aning om, när jag ens hör vad de pratar om. 

 

Dessa båda aspekter har gjort att jag är helt ensam i allt. Det är få som söker mitt sällskap i huset. Det gäller i ännu större utsträckning under denna Coronavår när så många är på annat håll. De som är kvar har utkristalliserat ännu mer att jag inte passar in.

 

Att känna som jag gör har gjort att jag inte vet hur länge till jag orkar vara kvar. Jag vet att det är något som måste till annars kommer jag att knäckas. Till hösten blir det en till som ska börja jobba. Kanske blir det den förändring som måste till. Jag kommer att behöva ta upp det på något sätt i alla fall.  Jag har i alla fall två veckors semester till innan jag behöver ägna det någon mer tanke. Nu vilar jag ifrån det och håller tummarna för en bättre höst.

 

Tillägg kl.16.46:

Allt som hänt senaste halvåret med kulmen av sjukdomen och det som varit med krånglet och ensamheten fram till semestern har tagit väldigt mycket av min energi. Jag är återigen i väldigt dåligt skick. Den här semestern hade nog behövt vara dubbelt så lång för att jag skulle kunna vara säker på att vara riktigt utvilad efteråt. Jag vet att jag kommer att behöva tänka över min situation som hamnar här hela tiden, men just nu är det vila som gäller...