hittakatarina.blogg.se

Det har gått väldigt lång tid sedan jag ens var inne på den här sidan. Allt i världen och för mig har under så lång tid handlat om allt annat än bloggskrivande.

 

Nu har drygt 2,5 månader passerat. Sist jag skrev låg jag hemma med en massa symptom. Jag var bland annat trött och hade börjat få svårt att andas. Från att ha jobbat nära heltid till att orka mindre och mindre efter två veckor hemma, förvärrades symptomen ytterligare och jag blev mer och mer rädd.

 

Efter tre veckor hemma fick jag åka till akuten för att kolla upp andningen och min syresättning. Jag hade då gått i flera dagar med känslan av att behöva pressa ner varje andetag och svåra smärtor i övre delen av lungorna. Hostan kom och gick, men var som värst varje kväll när jag skulle sova. 

 

Det var en väldigt konstig miljö att komma till, med personer i full skyddsutrustning, inplastade rum och och desinfektionsmedel som hela tiden användes frekvent. De kontrollerade syresättningen flera gånger liksom EKG. Jag lämnade ifrån mig en del blod och de tog prov i näsan för förekomst av Coronavirus. I början av samma vecka hade jag haft telefonkontakt med en läkare och på akuten träffade jag ännu en. Båda läkarna tolkade mina symptom till covid-19. Samtidigt talade läkaren på akuten om att provet de tog troligen inte skulle visa på någon infektion eftersom jag då redan varit sjuk i tre veckor. Efter några timmar på akuten fick jag åka hem då jag hade en bra syresättning. 

 

Totalt sett var jag sjuk i drygt 5,5 veckor. Av dessa veckor var det drygt en, kanske två hela som jag inte visste om jag skulle vakna nästa morgon. Smärtan i lungorna och hostan gjorde att jag började fundera över vad som skulle hända om jag inte överlevde och hur det skulle gå för min familj. När jag var mitt uppe i detta tänkte jag på att inte oroa dem här hemma. Min tonåring behövde inte få höra om min skräck. Därför höll jag inne med allt detta. Jag kände mig oerhört ensam av att bära mina tankar och känslor själv.

 

Två av veckorna var dessutom sonen hemma från skolan för att han gick runt och hostade. Troligen hade jag smittat honom. Han hade aldrig några andra symptom, tack och lov. Att han gick hemma och försökte sköta sitt skolarbete hemifrån gjorde att han var upptagen med sitt och att jag troligen lyckades dölja hur dåligt jag mådde under tiden.

 

Till slut vände det. Jag kunde äntligen andas utan smärta, orken började sakta återvända och hostan lättade litegrann. När allt utom hostan hade försvunnit vågade jag återvända till jobbet. Detta efter att Folkhälsomyndigheten meddelat att man inte smittade när bara hostan var kvar och det gått minst två dygn sedan andra symptom försvunnit. 

 

Ett annat symptom som inte helt har försvunnit är smakbortfall. Det har varit mycket märkligt. Först försvann all smak, men redan efter något dygn var det mesta tillbaka. Det mesta. Vissa delar av smaker har ännu inte kommit tillbaka. Det är som att smaksinnet är ett tusenbitarspussel där någon enstaka bit fortfarande saknas, men det som gör det skummare är att det på vissa av smakpusselbitarna har små bitar försvunnit. Vissa smaker är inte riktigt likadana som innan. Det är alltså som att vissa kemiska sammansättningar inte går att känna längre. Jag hoppas verkligen att detta är övergående!

 

Jag tror jag var hemma i 40 dagar. Det känns som att jag totalt missade halva april och större delen av maj. Det var först påsk och sedan helt plötsligt var det Kristi himmelsfärdsdag, allt däremellan försvann. 

 

Jag vet än i denna dag inte om det verkligen var covid-19. Allt tyder på det, men jag fick aldrig något positivt provsvar. Någon gång i framtiden hoppas jag att det går att testa antikroppar på ett tillförlitligt sätt i den här regionen. Just nu är det endast snabbtester via något apotek (till en ganska tilltagen kostnad) som verkar vara alternativet för allmänheten. Jag hoppas att det jag upplevde var covid-19 för jag vill helst inte behöva få något liknande igen.

 

Det som är intressant i sammanhanget är att vi är tre i familjen, men bara två av oss har varit uppenbart sjuka. Kan det varit så att den där fredagen sambon kom hem och sa att han inte var på topp och skulle strunta i träningen den kvällen, faktiskt var på grund av Coronaviruset? Han hoppade över även lördagens och söndagens träningspass den helgen, men var tillbaka på jobbet och träningen som vanligt på måndagen. Det är enda tillfället under våren som jag har kunnat komma på som han varit minsta lilla hängig. Vi höll distans så gott det gick här hemma, men vi sov i samma sovrum hela tiden. 

 

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att om det är Corona vi haft så är vi verkligen ett tydligt exempel på hur olika det kan slå! En (eller kanske två) lindriga fall och en med medelsvåra (eller medellätta kanske sjukvården till och med skulle benämna dem) symptom. Ingen av oss fick som tur var riktigt svåra symptom. Det var illa nog det jag fick. Hoppas det räcker så!